Diktsöndag: vecka 22
Jobba på brännan, bakisspy, hetsplugga. Oavsett vad du gör idag eller hur vädret är så passar det alltid bra med lite dikter. Läs och njut!
Har du skrivit en dikt som du skulle vilja få publicerad? Mejla den då till red@34.88.146.232.
RUDAN
hornguden trampade ner
självkänslan i våtmarken
din kropp blickade ut över
sjön men fanns du i den
kroppen
ditt skrik
hur lät det
morkullan
rådjuret
var det din ensamhet
som gnisslade
hur ska vi veta
ensam och rädd är du
jag kommer aldrig
släppa in dig i min dagbok
vi kommer omsorgsfullt
mörda varandra
de säger att Djävulen
har en liten mun mellan skinkorna
böjer du dig ner och
rullar tungan eller
skrattar du bort dylikt trams
erkänn att vi är upptagna
med andra gudar
Morgonstjärnan må vara mäktig
men han får ställa sig i kön
som alla andra
var i ligger makten
låt fingret glida över rudans
glatta yta
vad ser du i hennes öga
släpp tillbaka henne
hon förtjänar inte ditt liv
när dropparna av blod i
vattnet skingras och sjunker
undan ser vi varandra
kan vi leva med det
kan vi även uthärda den här
av kärlekar
inte behöver vi bekymra oss
om vansinnets yttre gränser
våldet klarar sig själv utan
vår närvaro
vi kan gott göra oss så
små att vår partyglada skara
ryms kring ett granskott
lyft glaset med runsaft
räven kommer med goda nyheter
näbbmusens skratt smittar
HÄXAN
jag lurade häxan
hon trodde det var hon som
betraktade
i stället var det jag
jag gömde mig i mörkret
hon tog min form sittande
vid elden
vi visste båda att ingen
kunde skilja den ena från den andra
när hon skrattade skrattade jag
jag skar mig
hon blödde
så långt samförstånd
men vi är spelare båda två
hon var jag
jag är en lurig kvinna
hornen spräcker huden
blodet grumlar synen
det svåraste är att lösgöra oss
vända sig var och en till sitt
en gör vad en kan och
det ska sägas
med gråt och eld
Ormskinn
Din hand är ett ormskinn
av splittrade linjer
utan riktiga slut
Från ryckta dörrar
mjuka hårtag
stilla flytande öar
Blir till
handens anletsdrag
Där finns inga ord
som bestående kan få gro
Men fingrar skapar palats
Där hörde jag
en sko, varsamt lagd
sladdar kant i kant
Tunna blickar går i lås
Handen av öar kan inte längre nås.
Jag slutar behöva
Möta utan att beröva
Ormskinn
Förblir
Upplösta sinnen
Tatueringar av minnen.
Tuva Lundborg
