Diktsöndag: vecka 14
Maskros
väx med mig
som ogräset växer
hatad
men obrydd
växer ändå
för den kan
så
så ska jag framöver
se på saken
väx med mig
som rosen förstör asfalten
som maskrosen
lyser gult på den gröna ängen
och när dagen nått sitt slut
och du ligger i sängen
tänk på mig
en gång hatad
föralltid obrydd
och framöver
för världens motgångar
kommer jag aldrig igen
vara skygg
Text: Elelta Hiwet, 18 år, Tungelsta.
Bubbelbad
Vattnet forsar
Bubblorna ökar, växer, blåser bort
Vill bada hela livet
Till jag skrynklar
Aldrig behöva lämna
Värmen, tryggheten
Karet väller över
Värmen stiger
Hela jag blir fylld av dig
och dina bubblor
mjuka
Hjärtkramp
Bubblorna inom blir svåra att hålla kvar
Vill visa alla hur bra
Fin
Fantastisk du är
Vill bli kär
Känna kärlek
Dela kärlek
Vill inte att du ska lämna
Att två timmar kan göra så ont
Kommer hjärtat sluta slå för dig
Kommer hjärtat sluta krampa
text: Lovisa Sjögren, 17 år, Jönköping
aw
Det sippras på drink. Klockan halv sex på en uteservering på en aw, någonstans i allas och ingens stad.
Den är ful och fin på samma gång och alla vill lyckas.
Tre cigg. Cava. En tequila, och sen en till.
Det tappas omdömen. Över bordet, och under. Livshistorier och livskriser delas ut. Mals på, hejdlöst och oblygt.
Det diskuteras. Killar. Som pillar. På fel ställe och på fel sätt. Och som gillar. Någon annan, med längre ben och bättre hållning.
Det swipas. Fast det egentligen känns desperat, så swipas det. Och suckas. För där finns inget att hämta.
Inte den här gången heller.
Det dras vidare. Awn är slut för länge sen och några har redan gått hem. Kvar är alla dom som inte vill att kvällen ska ta slut. Den här helgen heller.
Så det dansas. Fult, stort och flängigt. Yvigt, okontrollerat. Så länge musiken spelar vill ingen sluta.
Det spills och klibbas under fötterna. Men det är det ingen som märker, för på dansgolvet dansas det.
Kaxigt, medvetet. Letande, med en längtan i bröstet.
Ja, det vinglas. Sluddras. Kaxas. Med en besserwisser-snubbe utanför klubben.
Formuleringarna sviker och det gör argumenten också. Omdömet obefintligt.
Ingen som håller med, och ingen som backar upp. Bara en oimponerad skara kollegor. Som vill gå hem.
När det nu görs en scen. Fast det ju bara var en besserwisser-snubbe som behövde sättas på plats, ner i båten.
Det åks taxi hem. För där tog kvällen slut. Snopen och tom, men full som en kastrull i alla fall.
Det skickas sms. Klockan kvart i fyra påväg hem, skickas det. Först det ena, sen det andra.
Onödigt ärliga, en smula naiva. Olämpliga.
Taxichauffören kör fort genom natten, i allas och ingens stad.
Den är ful och fin på samma gång, och ingen vill misslyckas.
text: Sofia Carlsson, 27 år, Stockholm.
