Enfaldigheten

(1)
De är inte så enfaldiga som de fått oss att tro.
De kanske säger en sak men menar en annan.
Eller nej, inte kanske – det är bara så det är.
Att polisen ska få fler resurser 
betyder att de ska få trakassera fler.
Att politikerna ska få sänkta löner 
betyder att de ska få högre skatteavdrag.
Likaså, lika bra.
Folket är ändå som Pavlovs hundar.
Trots allt,
i slutändan är det inte en lögn
och inte heller är det en sanning.
Det finns någonting djupare med allt som sagts.
Allt med dem.
Allt med dig.
Och allt med mig.
För denna känsla av samhällsförakt 
är djupare än ett hat.
Ja, för det är ett hat.
Och jag använder inte detta ord 
på ett lättsinnigt sätt.
Hatar staten
och hatar statsministern.
Inte statsministern med ett stort S
utan statsministern som titulatur.

(2)
Men jag hatar att hata
men jag hatar er.
Alla dessa enfaldiga
flerfaldiga
brist på mångfaldiga
idioter.
Dessa lidingöbor, torslandabor
och kulturinsatta city-öbor.
Uppesittare, översittare och-

(3)
Stopp och belägg
som polisen sa.

Ingen vill höra det du har att anta.
Så sluta nu
och ta dig din rast.
En vänstervriden som du skall veta sin plats.
Så var ren i munnen och lyssna på lögnen.
Och titta på honom men inte på han.
Inte på honom men på henne och herr talman.
Inget är rätt
för allt är ert fel.
Pronomen, CSN-lånen
och alla Sveriges glömda riskområden.
Men mest fel av allt
är tron på det rätta.
Och det är ingen idé att fortsätta
motsätta
det skrivna
och kompletta.

(4)
Fighten är förlorad
och porten är stängd.
Så tillbaka till orten
och det liv som är ditt.

Denna kärlekens verklighet
som kan målas upp
i bara svart och vitt.

Text: John-Gilbert Gröndahl