”Det jag tycker utmärker vår generation är att man ska uppleva allt så fort som möjligt”
Går det verkligen att ringa in vad som utmärker en generation?
Generationsforskningen tror det.
Den menar att historiska händelser såsom krig, ekonomiska omställningar eller ny teknologi påverkar samhället i så pass stor utsträckning att människor som växer upp under sådana skeenden tenderar att formas av dem, och att deras livsåskådning och beteenden då blir annorlunda mot generationen innan.
Men vi bör ta allt det här med en nypa salt! För precis som med astrologi händer det att generationsuppdelningen anklagas för att vara pseudovetenskaplig – inte helt bevisbar men kul när den stämmer, liksom.
Det talas om fyra distinkta generationer sedan efterkrigstiden: Boomers, Generation X, Millennials och Generation Z. Generation Z kallas den yngsta åldersgruppen (den allra yngsta, Generation Alpha, är fortfarande för ung för att kunna kartläggas) och avser de som är födda ungefär mellan 1996 och 2012.
Som första generation att få internet serverad med modersmjölken saknar Gen Z minnen av livet innan smartphones. Och tack vare sin digitala närvaro är många av dem välinformerade, etiskt medvetna och idealistiskt lagda – beundransvärt jäkla “woke” helt enkelt.
Det har även pratats om psykisk ohälsa hos Gen Z och då har den ofta knutits till orsaker som: ökad stress, oro inför framtiden, samt ett ständigt jämförande med andra på sociala medier. Studierna om just digitala mediers negativa inverkan på ungas mående har varit många, men att det skulle finnas ett tydligt samband mellan psykisk ohälsa och digitalt medieanvändande har inte riktigt påvisats enligt en ny rapport, som dock visar att tjejer tenderar att må sämre än killar av att spendera mycket tid på sociala medier.
Alla tycks ha något att säga om hur Gen Z verkar må och vad de gör online. Men låt oss höra från dem själva också!
Jag befinner mig på ett gymnasium i Sundbyberg där de estetiska programmen har bjudit in till en kulturkväll. Anahí är 17 år och går inriktning bild. Vi står framför en av hennes digitalt ritade teckningar där hon tolkat låten Nikes av Frank Ocean – hennes favoritartist.
– Det jag tycker utmärker vår generation är att man får för sig att man ska uppleva allt så fort som möjligt.
Anahí är äldst av fyra syskon. Att hennes åldersgrupp verkar vilja uppleva allt så tidigt som möjligt tror hon har att göra med att barn växer upp snabbare idag, något hon ser hos sin lillasyster som är åtta.
– Eftersom sociala medier ingår i vår vardag regelbundet och min lillasyster har sin egen telefon, så blir det att hon ser ideal och normer på de plattformar hon vistas på. Att man ska vara på ett visst sätt och se ut på ett visst sätt. Det blir inte så mycket barndom kvar. Jag ser samma grej i min lillebror som är 14. Han har redan testat på det mesta som man vanligtvis gör när man är lite äldre.
Kvällen vi träffas går hon klädd i fleecetröja, löst sittande jeans, näsring och en hel hop med armband. Ett av dem består av pärlor och bokstäver som bildar ordet #LEBB.
– Min kompis fick den vajben av mig första gången vi träffades. Jag tyckte det var kul, förklarar hon.
– Det fanns inga alternativa stilar i min förra skola. Där klädde sig alla i svart och vitt och skinny jeans.
Att nu gå i en skola närmare stan, och dessutom på estetisk linje, har förändrat mycket i hennes omgivning, men inte allt.
– Det här med ätstörningar ser jag är vanligt. Det kommer från utseendefixeringen i samhället. Jag har själv haft ett ätstört beteende, förut när jag strävade efter att vara “smal och perfekt”.
Men överlag tycker hon ändå att det har utvecklats till det bättre när det kommer till yta.
– Reklamen har alla sizes, lite mer hår, och det som ingår i våra utseenden naturligt. Det har även blivit bättre för mig personligen på sistone. Nu kan jag komma utan smink, skippa att vaxa mig. Så länge jag mår bra och är bekväm så är jag glad.
Vi pratar om hur hon använder olika sociala medier för olika syften. På Instagram delar hon inlägg om viktiga identitetspolitiska frågor medan TikTok mest är till för underhållning, “man scrollar och scrollar och ser massa konstigt.”
– Världen är inte så fin som den påstås vara när man är liten och sociala medier gör att man får mer insikt i hur allting faktiskt är. Samtidigt gör de att man tänker mer på hur man själv är. Kombinationen av det, och sen pubertet på det, gör att det blir en känslobomb! På samma gång som man kan känna sig laddad av alla känslor, kan man också känna sig helt tom.
Innan jag går tittar jag på Anahís teckning. Den föreställer en person med överdimensionerade sneakers och ett sår i bröstet vars blödning hen har försökt stoppa med dollarsedlar. “I låten vill Frank Ocean visa på hur man förlitar sig på materialistiska saker som ett sätt att handskas med sina känslomässiga problem”, lyder bildtexten.
Det är en ovanligt varm eftermiddag i april. Jag sitter och pratar med 16-åriga Ella som jag precis träffat på skolgården till min gamla grundskola i Solna. Skolan är sig lik förutom att en byggnad gjorts om till ett gymnasium för unga med diagnoser på autismspektrumet. Och det är här som Ella går.
Hon har ett tiotal örhängen, läpp-piercing, ringar på alla fingrar och flertalet glittrande halsband. Hennes blonderade hår och stora bruna ögon får mig att tänka på en anime-karaktär.
Ella har, precis som Anahí, kämpat med ätstörningar. Och hon tycker också att barn nuförtiden växer upp för snabbt på grund av allt de får se online.
– På TikTok är det värst. Det spreds till exempel en video där en man sköt sig själv i huvudet. Folk lade inte upp den själva men de länkade till den. Även om man inte vill se så blir man ju nyfiken och så klickar man.
Ella säger att sociala medier är det mest negativa med att vara ung idag men att hon ändå inte kan klara sig utan dem. Hon beskriver det som ett beroende – att man hela tiden måste kolla vad som händer, vilket hon erkänner har blivit ett problem. Trots det kan hon inte tänka sig att begränsa sitt användande.
– För oss som har det jobbigt socialt, som inte är ute så mycket, för oss är det ännu svårare att logga ut för det är så vi umgås med folk.
Hon ser också vissa ljuspunkter. Inlägg om klädstil och musik – hennes största intressen, tycker hon kan vara särskilt inspirerande, och när innehållet blir mer personligt.
– Det kan vara positiva grejer där folk lyfter upp varandra, konton som pushar för att man ska må bättre i sig själv och som ger bra tips. Jag har lärt mig väldigt mycket på sociala medier, mer än vad jag lärt mig i skolan.
Vi går över till att prata om foton och selfies.
De här bilderna som läggs upp som visar någonting som är perfekt i stunden, vad har de för syfte skulle du säga?
– Om jag lägger upp någonting som jag känner mig fin i och jag är nöjd med den bilden så vet jag innerst inne att det där är inte jag, det där är inte hur jag ser ut. Jag ser bara de där bilderna som ett skal.
Är det nästan som att du spelar en roll, eller?
– Ja, det är det. Jag tror att det är många som döljer hur de är på riktigt.
Har du blivit negativt påverkad av att folk postar mycket snygga bilder på sig själva?
– Ja, det har jag.
Hur tidigt började det?
– Det började väldigt tidigt minns jag. Och det ledde till stora problem hos mig. Just det här har varit väldigt jobbigt för mig…
Ella ser ut att behöva svälja gråten hon har i halsen. Men hon samlar sig och berättar om sin morgonrutin som innebär att hon går upp fyra på morgonen och fixar sig tills att taxin kommer 08.30. Många av eleverna på skolan har svårt att åka kommunalt på grund av sina diagnoser och erbjuds därför taxi som skolskjuts.
Tonårsdramat Euphoria på HBO, tänkt att skildra Generation Z, tar upp mörka teman som drogberoende och psykisk ohälsa. En av seriens karaktärer, Cassie, gör just ritualen att hon går upp klockan fyra varje morgon för att göra sig iordning till skolan när hon desperat vill få en killes bekräftelse. Cassies rutin beskrivs som manisk, men för Ella är det tvärtom: morgonfixandet är hennes favoritpunkt på dagen. Timmarna framför spegeln stoppar henne dock inte från att oroa sig för sminket. Skulle hon alltså kunna lägga ner ännu mer tid på det?
– Ja, absolut! Det slutar alltid med att jag måste springa ut till min taxi, säger hon skrattande.
– Helt ärligt så tror jag inte mitt utseendefixande har någon koppling till min autism, jag tror det hade varit likadant om jag inte hade den. Det är mest att jag har blivit hjärntvättad av sociala medier hur man ”ska” se ut, så det underlättar att fixa sig. Men det fixar ju inte allting.
Dagen efter mordet på artisten Einár, då media talade varnande om ”gangsterrap” i var och varannan artikel, gick några kulturjournalister in för att ge en mer nyanserad bild. Bland dem var Aftonbladets Kristofer Andersson som beskrev den svenska hiphopvågen, med Einár i spetsen, som “en häxbrygd av ångest och autotune […] som tillsammans med specifika klädkoder, utgör en sann – och ny! – ungdomskultur.”
Efter intervjun med Ella beger jag mig till Katarina Kyrkogård på Södermalm där jag letar mig fram till Einárs gravplats. Graven dignar av påskliljor, tända ljus och inramade foton som porträtterar den avlidne 19-åringen. Någon har ställt dit en nallebjörn som bär miniatyrkläder av märket Moncler.
Det är en del folk i rörelse på kyrkogården men bara jag och två till vid just den här gravstenen. Två killar som är 17 respektive 18.
Adde har en gipsad fot och går på kryckor efter ett fall från en balkong. Han tvingas passa kryckorna till kompisen Danell när han ska visa mig ett par osläppta Einár-låtar på sin mobil och behöver ha båda händerna fria. Jag berättar att jag håller på med ett reportage om ”Generation Z” varpå Adde avbryter:
– Du menar Tram-generationen?
Han flinar och rättar till sin Hugo Boss-axelremsväska som hänger på framsidan av hans kropp tillsammans med en tvinnad halskedja i mörkt silver. Drogen han syftar på, tramadol, är ett narkotikaklassat läkemedel som har ökat i användning bland unga.
Adde pratar snabbt och mycket; skämten haglar. Danell är tystlåten och har en allvarlig uppsyn. De har inget emot att bli intervjuade så länge jag inte skriver deras riktiga namn eller vilken förort de kommer ifrån.
Adde tycker att “det destruktiva har blivit en norm i svenska samhället”, oavsett var man är uppvuxen. Han ser 15-åringar på Lidingö börja med heroin, “inte ens de rikaste människorna mår bra”.
– Lyssna, allt är sociala mediers fel. Det är så lätt att komma åt droger. Du kan få allt såhär snabbt. Han knäpper med fingrarna.
Danell, klädd i luvtröja, Emporio Armani-väst och skinande vita sneakers, lägger till:
– Många unga hamnar i dåligt umgänge, och det kan starta något väldigt grovt. De gräver ett hål och sen hamnar de djupare och djupare efter varje sak.
Så kombinationen av att man mår dåligt från början, sen tar man någon drog och sen blir det bara värre och värre, är det så ni tänker?
– Ja men exakt. Det är det jag menar med hålet asså. Man gräver sig bara djupare och sen kan man inte ta sig upp. Det är en mörk tid för många ungdomar, många går bort. Det har redan varit tre skjutningar nu senaste veckorna i Skarpnäck, visst?
Han vänder sig mot Adde som tittar sig omkring innan han säger med låg röst:
– Den där mentaliteten nuförtiden: “Om inte jag dödar han, kommer han att döda mig”, den har blivit allt asså. Det gäller att vara först!
Jag frågar om deras uppväxter. Danell har haft det helt okej säger han, “även om morsan var pank ett tag”. Adde, som flyttat mellan LVU-placeringar i olika svenska städer sedan han var åtta, “känner sig inte hemma någonstans förutom i en cell”.
Hur blev det så pass illa?
– Vi behöver mer drömmar i förorten, vi hade inga val. Jag har alltid velat bli en drogbaron, jag har alltid velat bli en Pablo Escobar fast här.
Redan som barn?
– Redan som barn, sen jag var fyra. Min mamma hade skulder hos Kronofogden så det blev att jag tog vad jag ville ha. Jag var en riktig liten snorunge. Mina 15-åriga vänner tog hand om mig och säkrade en plats åt mig i gänget tills jag blev äldre.
Adde tar ett samtal på mobilen och diskuterar sedan med Danell hur de ska ta sig till en minnesstund som ska hållas för Einár. De bestämmer att en taxi blir bäst med tanke på kryckorna.
Vad ser ni för specifika ideal på sociala medier för killar i er ålder?
– Det är massa influencers som lägger upp grejer, de ser på förorten och gangstergrejen som coolt, säger Danell.
– Han ska ha märkeskläder på sig, han ska se bra ut. Pengarna är väl idealet, och han ska ha många tjejer i sin DM. Vi lägger själva upp grejer på vår Instastory. Vi skickar till tjejerna när vi har våra sedelbuntar, när vi åker i en bil, sitter i en taxi, berättar Adde.
– Det räcker med att jag har Instagram, det har ändå blivit likadant som TikTok. Och det är bara för att folk ska må sämre, tror jag. Det finns en stor mening med det här, för det känns så fejk. Det känns så samordnat.
Du tror att det är meningen att vi ska må dåligt av de här apparna?
– Ja, de tjänar ju bara pengar på dem.
Han går över till att prata om tjejer i relation till detta.
– Jag ser jättesnygga tjejer som har psykos bara för att deras Instabild inte blev bra.
Han uttrycker en oro för tjejer som använder sig av sociala medier för att få bekräftelse för sina utseenden, “när de känner sig ensamma på natten skickar de en Snap för att få uppmärksamhet”.
Jag frågar Adde om hur han ser på psykisk ohälsa hos killar i hans ålder.
– Vi killar är ensammare. Vi har mer självmord än tjejer. Jag röker mig själv till sömns varje kväll. Jag kan inte sova. Tänk att du ska till skolan sju på morgonen, eller möta en kund åtta, men du somnade fem.
Han skrattar.
– Det är så varje natt och det har varit så sen jag var barn.
Adde, Danell och Ella heter egentligen något annat.
Text och foto: Frida Söderqvist
