Det är svårt att vara ledig och lätt att säga att någon har fel
Medieåret lider mot sitt slut. I hemmen plöjer människorna säsongsavslutning efter säsongsavslutning, och guilty pleasure-listan går runt utan att Spotify wrapped lurar över axeln. Artister och författare kan hämta andan, ännu är det långt kvar till såväl Way Out West som Bokmässan. För redaktionerna blir det till att famla efter halmstrån. Överallt poppar årssummeringar och prediktioner inför kommande år upp. I brist på content plagierar kulturdebatten sig självt, är det inte Sara Meidell är det Navid Modiri eller ännu en vinkel av VM i Qatar. Flödet gör sig redo att ömsa skinn. Men! Innan dess ska Publicistklubben bjuda in till en sista ansträngning.
För att återge “Det publicistiska året” var Oisín Cantwell (kolumnist på Aftonbladet), Karin Olsson (biträdande chefredaktör på Expressen), Nanna Olasdotter Hallberg (poddare för Sveriges Radio) och Janne Josefsson (frilansjournalist) på plats. Modererade samtalet gjorde Robert Aschberg, Publicistklubbens ordförande. Med facit i hand kan kvällen gott konkurrera till årets mediehändelse. Skrattar bäst som skrattar sist.
”Kanske, för ett ögonblick, med all respekt, slutade lyssna”
Allt börjar med att Nanna Olasdotter Hallberg beskriver årets diskurs som en förskjutning “från Freud till Jung”. Hon hinner aldrig riktigt ge exempel, utan fastnar i att förklara skillnaden mellan psykoanalytikerna för delar av panelen som “hade friluftsdag när det var filosofi i plugget”.
Janne Josefsson håller hårt i talpinnen under kvällen. Han blir till sist avbruten i en spaning om satir och frågan bollas över till Oisín Cantwell, som med nyvaken uppsyn erkänner att han “kanske, för ett ögonblick, med all respekt, slutade lyssna”. Publiken skrattar. Karin Olsson messar.
Kanske tar Janne Josefsson hinten. Halva samtalet in kommer en plötslig kärleksförklaring: “Men du [Oisín Cantwell] är ju ett original i någon bemärkelse tycker jag, för om man tittar på vad du gör och var du befinner dig så på pappret tänker man så här ‘han är ju bara på presskonferenser eller rättegångar, inget annat’ och så gör du så jävla bra journalistik av det. Jag menar verkligen det”. Och där tar vi jul!
Låt kampen om det sista ordet 2022 börja
Fast jullov gör en rastlös. Att det varken publiceras böcker eller släpps så värst med musik under högtiderna gör ingenting. Så länge det finns en spaning finns hopp. Precis som i Publicistklubbens panel räcker det gott att spinna vidare på vad någon annan sagt. Vilket givetvis är en konstant premiss kulturdebatten lyder under. Men så här i slutet av året är det extra spännande. Låt kampen om det sista ordet 2022 börja!
Det är svårt att vara ledig och lätt att säga att någon har fel. Vid den här tiden förra året briserade skönhetsdebatten Nina Björk inlett med sin text om åldrande. Därefter fylldes det på med Liv Strömquists Inne i spegelsalen, en krönika om hängande kinder av Åsa Linderborg, Annie Reuterskiölds skönhetsingrepp, Joel Halldorf som önskade att “de skulle se hur vackra de var”, Erik Gallis näsa med en doft av skaldjur i Under kniven, Valerie Kyeyune Backström som sett Under kniven och kommit fram till att “Det är ovärdigt att drömma om en ny näsa”, och till sist Karin Olsson som hellre är smart. För den som hade något att säga fanns gott om tid att säga det, men det är ändå storhetstid mellan december och januari.
Folk är bara avundsjuka eller vad är det man brukar säga?
Så hinns Kalle Anka med i år? Tveksamt, med tanke på att det verkar ligga precis i vägen för journalistens eviga kamp om sista ordet. När poddaren Ola Söderholm gästade Fördomspodden förra veckan fick han bli ansiktet utåt för denna segervilja: “Du sitter lugnt tillbaka och låter pöbeln hafsa ur sig alla sina takes. De får takea av sig i något slags allmänhetens take-åkning helt enkelt. Sedan gör du en sammanlagd bedömning av de takes som far runt i debatten och först därefter kommer du med det utlåtande du anser vara den definitiva och slutgiltiga taken. The take to end all takes. Du är lord of the takes”. Efter att ha blivit övertygad av Emil Persson medger han att “Det är väl arbetsbeskrivningen i alla fall”.
Och visst är det så. Bara as we speak har vi Netflixdokumentären Harry och Meghan, som i sex avsnitt berättar att paret vill träda ut ur rampljuset. I Aftonbladet skriver Kajsa Ekis Ekman av sig om hur det egentligen gick till året hon fick kicken från inte en, utan två tidningar. Också på Aftonbladet äntrar Sara Meidell debatten om sig själv och sin (och numera andras) anorexi. Hon bemöter det enorma gensvar hennes bok Ut ur min kropp fått sedan den publicerades i november. I texten frågar hon sig själv: “Är det en sorg över att inte själva ha fått eller tagit det talutrymme jag begär med min bok?”. Folk är bara avundsjuka eller vad är det man brukar säga?
”Jag har nu ätit 80 pepparkakor”
När man trodde att allt som kan sägas om ätstörningar var sagt släpps avsnitt 652 av Filip och Fredrik Podcast. “Jag tittar på alla de här pepparkakorna och tänker ‘det där behöver inte jag i dag’. I dag är jag en stålman som klarar mig på kaffe och 0 kalorier” berättar Fredrik Wikingsson som för en stund påminner om Sara Meidell. Men illusionen bryts snabbt: “Jag har nu ätit 80 pepparkakor”.
Fredrik Wikingssons prat är inget medvetet instick i den debatt som Ut ur min kropp gett utlopp för. Varken Sara Meidell eller någon annan i sammanhanget nämns. “Hela min tillvaro nu bygger på ett enda stort självhat. Jag står inte ut med mig själv. Jag vill inte ens finnas till här nu” vrålar han och vinjetten drar i gång som varje torsdag.
Poddkollegan Filip Hammar tycker vännens utspel är en svag anekdot. Sedan är det inte så mycket mer med det. De lämnar ämnet med orden “Jag pratar om min egen bulimi och det kan jag få göra hur fan mycket jag vill”. Knack knack – vem där? Fredrik Wikingsson råkar helt enkelt få sista ordet i en debatt han inte hade för avsikt att ge sig in i, och skrattar gör jag.
