De bästa singlarna: vecka 5
Ny helg, ny musik. Det är livets melodi. Samma visa varje vecka. Monotont och sorgligt, eller spännande och kul? Vi lutar nog åt alternativ två. Gör ni också det, så har vi här plockat ut några av våra favoritlåtar från veckan som gått. Hela Spotifylistan hittar ni här. God lyssning!
Aesop Rock – Rogue Wave
Aesop Rock, rapparen med störst vokabulär i gemet är tillbaka med en ny låt. Även om vi är glada för att få höra nytt material av Aes, är omständigheterna som lett till dess utgivning tragiska. Aes vän och tidigare samarbetspartner, filmaren Kurt Hayashi, gick plötsligt bort, och som hjälp släpper han den här låten, och donerar en del av de pengar han tjänar på den till Kurts familj.
Beatet är organiskt, och hade passat in perfekt på senaste soloalbumet The Impossible Kid. Den drivande kraften är en riktigt saftig basgång, tillsammans med lite keys och ett klassiskt boombap-komp. Ingen hook, bara en oavbruten ström av rapparens ökänt svårbegripliga låttexter, som denna gång känns mindre introspektiva än de gjort på länge. Jag vågar tyvärr inte diskutera dem i någon större utsträckning, innan Genius-nördarna gjort grovjobbet, men Aes typiska, långdragna metaforer och komplexa liknelser finns det gott om. Någonstans i mitten av låten, rappar han: “Sure to shit talk a centurion / tsk tsk, I don’t really wiggle with invertebrates / purp in the thurible, off sides, toss thine merch in the urinal / it’s nothing personal, dirtbag don / don’t provoke him to act up / I’m golden doing donuts in the Totoro cat bus”. Det är Aesop Rock när han är som bäst.
Andreas Hörmark
The Psychedelic Furs – Don’t Believe
Kanske var det succéfilmen Call Me by Your Name som gjorde The Psychedelic Furs relevanta igen, då den innehöll deras Love My Way i kanske en av världshistoriens snyggaste discoscener. Oavsett vad det var som fick Tim och Rickard Butler m.fl. att vakna ur sin snart 29 år långa albumdvala var det i alla fall mer än välkommet. Singeln Don’t Believe får en att undra om de 29 åren verkligen har passerat för alla, eller om tiden stod stilla för ”the Furs”. Det låter knappt som att det gått mer än nåt år efter deras senaste release World Outside från ’91.
Låten är av den något tyngre, mörkare stilen av postpunk som man kunde höra mycket av i decennieskiftet, helt utan att framträda som en halvtaskig kopia av den. Som på beställning hör man bandets typiska melankoliska gitarrspel, saxofonsolon och Richard Butlers raspiga, tydligt brittiska röst, som man inte kan tro åldrats en dag. Comebackskivor av denna typ fyller enligt mig ingen större funktion än att vara en ursäkt till att göra fler spelningar, men jag måste erkänna att Don’t Belive motbevisade mig genom att lägga sig själv i facket med de klassiska The Psychedelic Furs-låtarna vi idag kommit till att älska.
The Psychedelic Furs åttonde studioalbum Made Of Rain släpps den 1:a maj.
Gustav Stjernkvist
Raveena – Headaches
Det må vara prick 14 dagar kvar till alla hjärtans dag, men Raveenas nya singel Headaches svävar in över ens medvetande som en skoningslös kärleksdimma, som till skillnad från hjärtformade chokladaskar och cringe:iga nallar, knappast går att värja sig från.
“Don’t play with my heart” sjunger hon mjukt, medan ömma gitarrstråkar och hårda trummor samsas om ljudutrymmet och vaggar in oss i en stämning lika förkrossad som hoppfull. “There’s no sunset, there’s no sunset / Without you” upprepar hon mot slutet, desperat men inte uppgivet. Headaches är en R&B-ballad at it’s finest, och Raveena besitter en känslighet i rösten som dels ger utrymme till egna tolkningar, och dels gör det svårt att inte dras med och tänka på en nuvarande, eller svunnen, kärlek.
Daria Spitza
DMA’S – Life is a Game of Changing
DMA’S gjorde ett namn för sig med albumet Hills End (2016), genom att främst hämta sina influenser från britpop och alt-rock. Många jämförelser har gjorts med Oasis och inspirationen finns onekligen där. Men nu räcker det inte med att bara ta på sig Noel Gallagher-peruken, utan knyt åt discoskorna också. Det australienska bandet har nämligen gjort sig dansvänligare med den nya singeln Life is a Game of Changing.
Bandets karaktäristiska blandning av el- och akustisk gitarr kombineras med oändligt dunkande trummor som för låten framåt. Tommy O’Dells röst rör sig mjukt över vad som är ett förvånansvärt högljutt DMA’S, där alla instrument känns betydligt mer maxade än vad de tidigare gjort. Drygt halvvägs in introduceras ett syntparti som lyfter hela låten och påminner om något taget ur en ABBA-låt. Tro det eller ej – britpop och ABBA-syntar fungerar.
Life is a Game of Changing är den första singeln från albumet The Glow som släpps den 24:e april.
Robin Andersson
Asme – 14
Asme, som är en del av Sveriges viktigaste hiphopduo Aden x Asme, brukar använda sig av en melodisk stil i sitt framförande, och det brukar stå i kontrast mot Adens monotona flow på de låtar de två medverkat på. På 14 kör Asme dock solo, och han berättar om sina tonår som präglats av en vilja att se efter sin familj och uppnå mer i livet. Låten startar med en tydlig berättelse från rapparens 14-årsålder, och från den spinner han vidare på minnen och händelser som alla binds samman av en sak: kriminaliteten, äta-eller-bli-äten-mentaliteten som har format Asmes uppväxt.
Asmes sångrappande passar utmärkt på det gitarrdrivna beatet, där de två elementen ger den svängiga basslingan mycket känsloladdning. Rapparens komplicerade rytmer i flowet ger låten mer hugg, och barsen gör lyssnaren både sentimental och laddad på en och samma gång. Med 14 har Aden lyckats att skapa en låt som är både känslomässigt gripande och tekniskt utmärkt, och det blir spännande att se hur artistens solokarriär fortsätter härifrån.
Sultan Ahmed
Lyssna på hela listan här!
