Dags att sluta romantisera livet innan Corona
Okej. Handen på hjärtat. Det har knappt gått en dag utan att man småpratat med en bekant och i brist på annat att prata om så säger man “Ja, man längtar ju tills allt går tillbaka och blir som vanligt igen”. Som svar får man alltid ett: “Om det nånsin blir som vanligt”. Det senare är sagt utan större eftertanke och för nån slags komisk effekt, så man skrattar till av ren trevlighet. Men det är ändå en lite obekväm känsla som sprider sig i magen. Tänk om det inte blir som vanligt? Tänk om det ska fortsätta vara en ny dramaserie på SVT som är det största glädjeämnet i livet? Kommer man någonsin få se sin favoritartist i ett svettigt publikhav, eller blir det att YouTube:a gamla klipp från festivaler och drömma sig tillbaka i fortsättningen? Kommer alla utekvällar sluta klockan åtta på kvällen istället för åtta på morgonen på någon snabbmatskedja som de gjorde innan Corona?
Vi har levt i pandemisamhället så länge att livet innan känns som fiktion. En magisk illusion av ändlösa fester, ett överflöd av kultur att vältra sig i och en frihet göra vad man vill, med vem man vill. Jag ska inte sticka under stolen att tiden innan restriktioner och social distansering ofta ger mig en liten tår i ögat. Fingrarna räcker inte till för att räkna upp hur många gånger jag legat i soffan med en tom blick i taket och tänkt “Kan inte den här skiten bara vara över”. I miljön vi alla lever är det extremt lätt att bli bitter och många skulle hålla med om att 2020 blev ett förlorat år. Vi har blivit nostalgiska och romantiserar allt som hände innan den ödesdigra elfte mars. Frågan är bara om ett sådant beteende är så bra? Jag tror inte det. Det kan snarare vara skadligt.
“Det var bättre förr”-syndromet har vi alla en släng av. Det är otroligt enkelt att jämföra alla roliga minnen och upplevelser i det förgångna med den gråa vardagen vi upplever nu. Men om vi ska vara realistiska en stund, bestod verkligen våra helger innan Corona enbart av blöta utekvällar och coola spelningar? Nej. Behövde vi ibland vända på slantarna och faktiskt tacka nej till saker för att kunna äta något annat än snabbnudlar veckan innan lön? Ja. Var det alltid sommar, både utomhus och i våra sinnen, och inga mörka höstar och vinterdepressioner? Nej. Och satt vi inte och fnissade åt memes om att ställa in planer som man råkat tacka ja till? Jo. Det är ett faktum att livet suger lite extra just nu. Men livet pre covid hade också tillfällen då det sög hårt.
Ponera att tillvaron inte var helt perfekt innan 2020. Då kan det vara bra att ta sig en funderare på vad vi vill lämna kvar när vi går ut från det här krisläget som världen är försatt i. För är det någonting vi fått av vår nya vardag med begränsad frihet och restriktioner så är det kanske just tid för oss själva. Innan var det lätt att gömma ångest och problem i ett dekadent och fartfyllt liv. Det är klart att dekadens och självhat kommit till sin rätt på andra sätt nu, men många skulle nog hålla med om att man på sistone haft lite mer tid till sina egna tankar och möjlighet att ta itu med saker vi inte längre kan fly från. Även om det är jobbigt så har vi genom krisen så att säga blivit lite luttrade som personer. Vi har fått tid för self care, hobbys och kanske upptäckt sidor av oss själva vi inte visste att vi hade. Det har även kommit fram vilka relationer som är viktiga och vilka man värderar att ha omkring sig. Ärligt talat. Hur bra läge har man inte haft att kunna göra slut med en toxic vän? Det har ju funnits tusen argument för varför man inte kan umgås att hänvisa till. Dessutom har man både Folkhälsomyndigheten och regeringen som backar en. Så det positiva som kommit ur den här tunga tiden är ju faktiskt att vi ändå lärt oss något, både om livet och om oss själva.
Jag vill inte på något sätt förminska all dynga som alla, speciellt vi unga, fått gå igenom med arbetslöshet, inställda planer och stressen över att se hur ens bästa tid i livet rinner iväg. Det har tärt på en. Men ibland är det bra att göra en reality-check. Det var långt ifrån ett problemfritt liv innan Corona och om vi fastnar i ett romantiserande kan det bli hämmande. Det är så tragiskt om vår utveckling och vårt nytänkande skulle bromsas i det här nuläget som vi alla är så illa tvungna att acceptera. Jag kommer fortsätta att slaviskt följa statistiken på antal vaccinerade i Sverige och än så länge lever hoppet om en sommar med mer frihet och mindre restriktioner. Men jag kommer också göra mitt bästa för att inte bittra ner mig i en situation jag inte kan göra något åt, mer än att följa restriktionerna förstås, men det är ni väl trötta på att höra vid det här laget!
Text: Angelica Jacobsson, @angelicaleonna
