Cissi Wallins förmåga att fånga overkligheten

Jag vet nästan inte hur jag ska börja skriva den här texten utan att få värmevallningar, utan att uppmana till revolution, utan att också skriva om och kämpa för min egen historia – för min mormor och hennes systrars historia, för min egen mammas … För mina väninnor och för alla kvinnor jag aldrig träffat men som jag känner så starkt för. Denna text skulle ha blivit en recension av Cissi Wallins självbiografiska debut Allt som var mitt men efter läsningen stod det klart att jag omöjligt skulle kunna prata om bokens innehåll på ett refererande sätt. Efter sista sidan var jag tvungen att stressröka en cigarett för att samla mig. Sedan var jag tvungen att gå ut i skogen och lyssna på så hög musik att jag nästan gick in i ett träd. Det kan vara så sjukt att den här boken har förändrat mig ända in i min egen kärna. När jag samlat tankarna återstod en sak: Jag kan inte förstå varför det som ”alla” anser vara rätt i teorin ändå systematiskt tillåts att tystas ned och förtryckas i praktiken. Är detta vår samtids största dubbelmoraliska dilemma? Och är denna berättelse ett av vår tids mest explicita exempel på detta?

Skulle jag prata om den här bokens språkliga dimension som en enskild entitet, helt bortkopplat från innehållet, hade jag nog fortfarande varit lika andfådd och upprymd efter genomläsningen som jag är nu. Hon fångar in mig från första kapitlet och låter mig inte gå förrän sista sidan är uppdrucken. Från: “Han försöker pressa in sin kuk i min mun men den är inte tillräckligt hård.”, till: “Jag är färdig med att plocka bort bitar ur mitt pussel och envist försöka skarva ihop de bitar som inte väcker obekväma känslor hos andra. Då hade jag lika gärna kunnat skriva en bok om svampplockning.” Cissi Wallin har ett rappt och medryckande sätt att berätta på, och hon lyckas väva in den stora bilden hela tiden. Lyckas med det svåra i att göra den enskilde kvinnans upplevelser till något som säger mer om den kvinnliga vardagen än vardagen själv. Jag är så glad att det finns någon som verkligen kan sätta ord på overkligheten. Den overklighet som gör att man liksom bara tappar hakan fullständigt.

Cissi Wallin inleder bland annat med att konstatera att hon ville skriva för att det här handlar om något större än hennes egen historia. Och det har hon verkligen rätt i. Hon är en del av en muntlig, kollektiv berättelse om kvinnors vardag. Att som kvinna prata om sin förövare, om männen som begått brottsliga handlingar mot ens kropp, bemöts i patriarkala strukturer alltid med misskreditering och olika försök att sätta det kvinnliga offret ur spel så att hennes historia inte tas på allvar. Om det så är myndigheter, allmänheten, media, arbetsgivare eller vänner och familj så kommer du som kvinna alltid att bemötas med skepticism på något sätt och i olika former. Var det verkligen så illa? Minns du verkligen rätt? Att som kvinna tala om sin förövare är att förklara krig mot allt och alla, så det är bäst att du tar på dig din rustning för snart kommer pilarna att hagla från alla väderstreck. Kanske är Wallins rustning hennes eldröda hår och sylvassa klackar, som så ljuvligt symmetriskt blir till en slags personifiering av ilskan som jag hoppas att inte bara jag känner efter genomläsningen.

Det här med att kvinnor som berättar om sina förövare skulle ha agendan att ”tjäna på det på något sätt” eller ”utnyttja rådande trender” (aka #metoo) för att få ut något mer av det än att frigöra sig själva från sin egen skuld och skam – är en trött upprepning av historien som Wallin dessvärre föll offer för. Vi kvinnor tjänar ju sällan något på att berätta i praktiken, har aldrig några egennyttiga agendor mer än att bli av med ångesten, men män med makt vill gärna få det att verka som att vi alla är galna, själviska mytomanhäxor som vill ta över världen och skära kuken av allihop. Reality check! Det här är vad som hände: Wallins frilanskontrakt slutade förlängas, hennes dokumentär på SVT fick inte sändas, hon blev utestängd och bokstavligen regelrätt hånad och mobbad på olika sätt och förlorade sitt fasta frilansjobb efter 12 års lojal tjänst, inte för att hon misskött sitt jobb – nej, för att hon börjat berätta om och kämpa mot sexuellt förtryck på sina privata sociala medier. Till och med den här boken blev stoppad av förlaget så att hon blev tvungen att ge ut den själv. Dessutom blir hon mordhotad dagligen. Kan någon förnuftig människa verkligen säga att Wallin berättat om sin förövare för att vinna något på det efter att ha sett hur verkligheten ser ut? När det i själva verket är hennes förövare som har vunnit hela tiden? Han har ju kommit undan med inte bara ett brott, utan flera stycken.

Jag läser och hyperventilerar. Nej, jag kan verkligen inte kommentera den här boken objektivt. Det är svårt att inte börja ropa ME TOO, ME TOO – ERA JÄVLAR! Som Wallin själv sa till den norske journalisten efter förtalsrättegången, kanske det är omöjligt att alltid vara objektiv. Inte när den här typen av berättelser (som en av många liknande) bekräftar att jag som kvinna i Sverige absolut inte kan lita på att rättssystemet behandlar mig rättvist. Inte när det börjar gå upp för mig att det är alldeles för infekterat av samma strukturer som tillåtit män att våldföra sig på kvinnor konsekvenslöst i århundraden. Det är ett urgammalt narrativ, som Unni Drougge kallar det i sin epilog, och detta narrativ är alltid dolt och skyddat av män med makt (och tyvärr av kvinnor som inte vet bättre). Detta faktum blir så synliggjort i Wallins helt sanslösa berättelse att jag flera gånger impulsivt måste ropa rätt ut i rummet. MEN VA?! PÅ RIKTIGT?!

Kvinnohatet är så historiskt, politiskt och kulturellt förankrat att våra egna lagtexter missgynnar oss. Cissi Wallins berättelse är ett brinnande bevis på detta. Jag relaterar så hårt med orkeslösheten och ensamheten som slår en rakt i ansiktet när man försöker berätta och förklara vad som är så jävla fel men inte får gehör – av beskyddande myndigheter, inom sin mansstyrda bransch men också från den allmänna opinionen eller i privata sociala sammanhang. Och när rättvisans system inte heller kan frigöra en från bojorna som en våldtäkt så rått fjättrar en vid, vart fan ska man då ta vägen?

Cissi Wallin skrev en bok, och för det är jag oerhört tacksam. Det är nämligen inte självklart att man orkar klippa ut allt i papper för att omvärlden ska förstå vad som faktiskt händer när man faller offer för en sexuell förbrytare. En sexuell förbrytare är en obarmhärtig tjuv som stjäl allt som är vårt, det vill säga. Här i Sverige blir vi lärda från början att man kan lita på farbror staten om man blir felbehandlad, och när den bistra sanningen går upp för en; att så är det inte, inte om du är kvinna, är det verkligen inte klandervärt att behöva fly i stället för att kriga.Så; tack för att du orkade. Det är bara att säga till om det behövs en fackelbärare till tåget, jag har hur många halvfulla BIC-tändare som helst och är redo för fight.