Underskottet – Daniel Sjölin

Först skrev Daniel Sjölin Världens sista roman. Sedan gick det femton år och nu har han skrivit en till. Daniel Sjölin, känd för den yngre publiken från Expressens Två män i en podd, har uppfyllt löftet från en återkommande följetong i podden – att skriva en roman utan bokstaven a.

Det började som ett försök att prata om vreden efter bilden på flyktingbarnet Alan Kurdi, död på Europas stränder. ”[G]enom att ta bort a:et förminskade jag det jag skulle göra, så att vreden gick att prata om”, berättar han för DN Kultur. Slutprodukten är en roman där första halvan saknar ord med bokstaven a, men genom ett underskott på vokaler har Daniel Sjölin skapat ett överskott på både känslor och ord. Det är ett tematiskt konsekvent grepp från början till slut, inte enbart ett stilistiskt. Framför allt är det glädjande med ett försök till att skapa någonting nytt – särskilt när många är fast i att skriva metaironisk autofiktion eller realistiska samtidsskildringar. Frågan om en det går att skriva en sådan text besvarar Underskottet redan på första raden: Det går! Det går!

Det går att skriva en roman utan bokstaven a – åtminstone en halv – men går det att utläsa en mening ur den? Året är 2122 och Sverige har blivit mjukfascistiskt. En staty har rests upp av statsminister Jimmie Åkesson, de kulturella ikonerna heter Bingo Rimér och Greta Thunberg, och all antydan till politik är kränkande. I Daniel Sjölins stad Sollentunet, en förort till ett Stockholm som kanske eller kanske inte har angripits av ryssen, finns ett gejminggetto och en influencerväg. Det är inte lika mycket en framtidsvision som en hyperbol av alla de tomheter – de underskott – som omger oss. Daniel Sjölin hade skrivit oss på näsan – nej, misshandlat oss, om han inte var så förbannat rolig. Den första delen berättas av den vimsiga artificiella intelligensen Torsten som ofta ändrar sig, svävar ut i meningslösheter och är medveten om sin läsare. Tillsammans med MSB:s chef på enheten för olaga upptiningar, Emry Dieker, söker han efter Severin Stenson, som har blivit nedfrusen i sin mammas skoaffär. Det är psykotiskt, obscent och känsloladdat – uppskruvat av bristen på vokaler.

I romanens andra del för Daniel Sjölin oss in i huvudet på den upptinade och återuppväckta Severin. Bokstaven a är tillbaka och språket blir mer mänskligt, samtidigt som samtidskommentarerna minskar. Kärnan här är Severins möte med tre kvinnor ur sitt liv: modern, tonårskärleken och MSB-chefen. Greppet låter författaren att behandla sina figurers personliga relationer med en viss distans, men även att blåsa liv i de oförrätter som genom döden har runnit ut i sanden. Berättelsen håller sig inom ett dygn men genom tillbakablickar, Severins inre monologer och samtal med kvinnorna ovan lyckas Daniel Sjölin behandla ett helt liv och alla de missförstånd, löften och svek som det rymmer. Konflikten kan sammanfattas genom en rad: ”Att väcka sina barn från döden är en lika egoistisk handling som att skaffa dem”. Vissa partier kan framstå som författarens egen process mot försoning eller upplösning men prosan är trovärdig. Vi förstår att Severins gräl med modern om hundar inte egentligen handlar om husdjur, men är ett uttryck för en sons vilja att bli förstådd av sin mor och en mors vilja att ge kärlek till sin son.

Daniel Sjölin cirkulerar kring Underskottet, implicerar det, och behandlar det direkt först i de sista kapitlen. Som Severins relationer är Underskottet någonting i vår samtid som har gått förlorat och vars förlust kommer kännas än om hundra år. Vi blir inte blir inte visade någon enkel väg ur detta, utom möjligtvis döden och all den kärlek som finns på vägen. Underskottet började som ett försök att bearbeta känslorna efter ett förlorat barn. Genom denna förlust har Daniel Sjölin lyckats skapa någonting större – någonting nytt.

Text: Love Frisell, @lovefaktiskt