Tystnaden – Don DeLillo
“Då hände något. Bilden på tv:n började skaka. Det var inget vanligt flimmer, distorsionen hade djup, den bildade abstrakta mönster som löstes upp i ett rytmiskt pulserande flöde, en serie av elementära figurer såg ut att slungas framåt och sedan dras tillbaka. Rektanglar, trianglar, kvadrater. De tittade och lyssnade. Men det fanns inget att lyssna till. Max tog upp fjärrkontrollen som låg framför honom på golvet och tryckte flera gånger på volymknappen men det kom inget ljud.
Sedan blev skärmen svart.”
Fem vänner ska ses och titta på Super bowl tillsammans när tv:n plötsligt slocknar, flygplan faller mot marken och världen blir helt tyst. I den obekväma stämningen, som alltid uppstår i samband med teknikstrul, försöker vännerna komma runt problemet på olika sätt, hela tiden med rädslan i bakhuvudet – vad är det egentligen som händer? Aliens? Invasion? Ett tredje världskrig?
Don DeLillo är en amerikansk författare, dramatiker och essäist, en yrkesbakgrund man knappast förvånas över när man läser hans senaste roman Tystnaden. Boken ger en onekligen känslan av att man läser ett pjäsmanus med sina korthuggna dialoger, det obrutna händelseförloppet och få intrång utifrån. Omgivningen berättas utan att beskrivas. Koordinater, regler, teknik och relationer deklareras för, utan att förklaras. Detta ger en känslan av att man gör intrång i ett redan pågående skede, snarare än att texten har skrivits för en läsande publik. Dialogerna samspelar med varandra, ibland utan att ens verka ha något gemensamt, vilket ger en möjlighet att analysera replikerna separata och i relation till de andra replikerna. Läsaren hamnar in medias res, utan möjlighet att värja sig, och förloppet bara pågår utan att vi ges möjlighet att förstå dess bakgrund. Samtidigt låter författaren vissa karaktärer få mer utrymme att prata, analysera kring sin situation, där DeLillos essä-konst tar sig uttryck i vackra och råa formuleringar förankrat i Einsteins teorier, människan som en tänkande och agerande varelse och psykets ytterligheter.
DeLillo leker med tanken att världen angrips utifrån, och placerar läsaren i huvudkaraktärernas ovissa känslotillstånd. När man läser om de fem vännernas olika sätt att ta till sig situationen de befinner sig i, finner man att deras enda gemensamma nämnare är att de alla går in i sina egna resonemang utan att lyssna till någon annan än sig själv. Tekniken får symbolisera det gemensamma; tv:n som visar matchen som hela landet ska bevittna binder dem samman, och när den försvinner söker man istället trygghet i det individuella för att sätta ord på det man är med om. Istället för att agera ser vi karaktärer som går mer och mer inåt, in i sig själva. Där spekulerar de kring situationer som skulle kunna vara, men gör ingenting åt saken, de undersöker inte ens om det de funderar kring är sant. I ett skede i romanen tar sig karaktären Max ut på gatan och spatserar omkring, och det gör en så otroligt frustrerad att han återvänder in till de andra igen, utan att han ens har så mycket som frågat någon annan om de vet vad som pågår. När hans vänner sedan undrar vad han bevittnat därute svarar han ”lika bra att inte veta”.
Det är nästan adornoskt, det som romanen vittnar om, hur beroende vi är av tekniken för att känna samhörighet. När den försvinner blir vi skrämda och dumma. Inkapabla att agera. Världen blir tyst, eftersom vi endast pratar med vår egen hjärna. DeLillo lyckas sätta ord på vår samtid, där vi nu mer än någonsin är instängda med våra psyken. Tursamt nog, kan vi i alla fall sätta på tv:n.
