Snö och potatis – Cecilia Hansson
”Vad kommer efter döden, mamma?” Frågan som jag för över till mitt barn. Generationernas oro som inte avstannar.
En dotter, syster och mamma beger sig hemåt till trakterna där hon växte upp. Resan tar henne från Stockholm, där hon bor med sin dotter och man, upp till norr, nästan över gränsen. Hon berättar sin historia för oss: Om sin mormor som låg inlagd för tuberkulos på Sanatoriet i Sandträsk, om sin skolgång där hon blev utfryst på grund av att hon helst ville kommunicera på sitt hemspråk, om den tvetydiga känslan inför att komma hem till sin gamla stad med sin dotter i baksätet. Men det är också en historia om de som funnits där före henne. Om farbröderna, om mormors syster, om farfars far. Om potatisen som såtts, skördats och ätits genom åren för att barnen ska klara sig. Berättaren beskriver att hon inte riktigt vet vart hon ska börja, med livet eller döden – förmodligen på grund av att hon själv tycks pendla mellan dem.
Snö och potatis är Cecilia Hanssons senaste roman som utforskar liv och död i en rytmisk, drabbande öm porträttering av en familjs historia. Den tar avstamp i Cillas återvändande till barndomshemmet och rör sig sedan mellan livets olika skeenden. Farfar som gick genom isen, farbröderna som fick elaka svulster, mamman som behandlades för just en sådan svulst när de begravde den andra farbrodern. Vi forslas fram till insikten att i förlusten döden medför tvingas man tillbaka till barndomen; till rollen man hade, minnena man stoppat undan och husen man sovit i. I döden, men också i födseln. Cilla föder en dotter mitt i en snöstorm och trots att födseln är livets ultimata livstecken så väcker det samma delar av henne till liv, som i förlusten av någon. Vem var jag som barn? Förväntas jag vara vuxen nu?
Bokens språk är lika vackert som rått. Det är uppbyggt i korta strofer på varje sida, vilket är det enda rimliga då denna typ av filosofiska, mänskliga, bitvis mörka tankar inte hade givit samma uttryck i tung prosa. Snarare underbyggs varje ord ytterligare, just för att utrymmet är knappt. Många meningar är därför mångtydiga, som när Cilla beskriver hemkomsten från sin farbrors begravning. Hon skriver ett brev till sin dåvarande pojkvän för att berätta om begravningsdagen. Pojkvännen svarar inte, och när Cilla söker upp honom när hon kommit hem berättar han att han inte kan eller vill vara med henne längre eftersom han, på grund av förlusten av sin pappa vid tidig ålder, inte klarar av tanken på folk som försvinner. Dessa typer av formuleringar ger läsaren möjlighet att läsa in vad som inte sägs på ett sätt som är gynnsamt för texten. Man får syn på sin egen definition av ”att försvinna”, samtidigt som man tillgodogör sig karaktärernas syfte.
Cilla beskriver sin barndom som att hon hela tiden längtade bort. Vad hon landar i någonstans på vägen är att man som vuxen längtar hem. Potatisen, att födas från jorden och snön, renhet från himlen samspelar med denna tanke: att barndomen är lika föränderlig som livet självt. Och: tar den någonsin slut?
