Bokrecension: Sju lögner – Elizabeth Kay
Det är intressant tanke, som säkerligen alla har tänkt någon gång, att man värderar olika relationer olika mycket i olika delar av livet. Det blir någonstans tydligt att man visst kan tävla i relationer när en bebis kommer emellan ett äkta par, eller en partner kommer emellan en vänskap. Eller som i Sju lögners huvudkaraktär Junes fall; båda delarna. I romanen får vi följa utvecklingen av den där tanken i vad som närmast kan beskrivas som en kapplöpning, där vinnaren inte bara vinner relationen, utan i bokstavlig mening får behålla sitt liv.
För ett par år sedan bodde Marnie och Charles tillsammans i sin lägenhet och jag dejtade män som inte var min make och relationen till min familj var komplicerad men hanterbar. Det utgör bakgrunden för den här berättelsen. Berättelsen om hur Charles dog.
Så beskriver berättaren June inledningen till vad som ska komma att bli det mest omvälvande och avgörande tidsförloppet i hennes liv. June är bästa kompis med Marnie. Marnie är förlovad med Charles. June och Charles är ingenting, förutom att de båda är sammanlänkande genom sin gemensamma mittpunkt – Marnie. June vill ha Marnie för sig själv. Charles vill ha Marnie för sig själv. Den logiskt lagda reagerar här och påstår att relationsmatematiken inte går ihop, vilket även June inser, och detta får henne att fatta ett drastiskt beslut som under flera års tid behöver täckas upp med lögn på lögn på lögn, även inför sin bästa vän. Närmare bestämt sju lögner, som alla gömmer en otäck och ”ont-i-magen-otrevlig” sanning.
Spänningsdebutanten Elizabeth Kay (f. 1949) är en brittisk författare bosatt i London, i vilken miljö även hennes berättelse om June och Marnie tar plats. London beskrivs på ett välbekant sätt och gör att man som läsare känner sig hemma i miljön från första början. Regn, storstadsvimmel och parker beskrivs genom ett rakt men vackert språk och lurar in läsaren i en falsk trygghet av att man tror sig veta hur förloppet kommer fortgå. Men snart inser man att den enda sanningen man kan ty sig till är berättarens, och för June är sanningen en komplicerad sak. Junes sanning är präglad av känslor och manipulation, men hennes är också det enda perspektiv som ges, vilket gör att man som läsare tvingas svälja hennes historia som det enda sanna. Långsamt sugs man in i den sjuka verklighet som är Junes sanning och snart vet man inte längre vad som är sant och vad som är lögn. Kay förmedlar en otroligt spännande berättelse utan att för den sakens skull ha ett för högt tempo med actiontendenser, som många spänningsromaner ofta har. Istället smyger sig obehaget på, vilket leder till att man inte vill lägga ifrån sig boken då man undan för undan blir mer och mer involverad i lögnerna och allt vad de medför.
Romanens relationer rivs upp och föds, tar slut och får glöd och baseras på kärlek och på lögn. Brukar man inte säga att ”i kärlek är allting tillåtet”? Räknas då Junes lögner in under ordspråket? Hur långt får man egentligen gå för att vinna tillbaka den relation man en gång tagit för givet? Vi kan fråga June, men litar på henne på egen risk.
