Bokrecension: Ospårat – Sanna Mac Donald

I juli i år skrev jag en text om HBTQ+ i kultur och om att bli glad av the bare minimum. Utan skam i att jag citerar mig själv – jag skrev: 

“Vi måste matas med historier där en HBTQ+-person får vara mer än bara queer. Vi måste matas med huvudkaraktärer och biroller och superskurkar och föräldrar och bästa vänner som faktiskt representerar hela vårt samhälle, alla och allt vi är. Därför att det är det enda sättet att få människor att inse att det går att relatera till en HBTQ+-person eller en icke-vit person även om en inte är svart eller queer.”

Just en sådan bok har jag läst. Ospårat av Sanna Mac Donald handlar om Palle som går i nian. Hon vill slita sig från sina vänner som inte tänker som hon och sin mamma som inte kan sluta bråka med sin man. Någon Palle dock bara vill komma närmre är Hanna, hennes svensklärare. Hanna är fast i en relation hon vill vara i men ändå inte mår bra av. Eller vill hon överhuvudtaget? Hur vet hon det? Hur kan en vara säker? Eva är ju ändå… bra? Väl? Och så har vi Lova, någonstans i periferin. Yngre än dem men kanske starkare och modigare än de båda. 

Det känns bra ända in i själen att läsa en ungdomsbok som inte framförallt handlar om kärlek. Den finns där, men det handlar så mycket mer om identitet och mod och att ta reda på vad en faktiskt vill. För varför ha en relation om de bara verkar vara jobbiga och en ändå inte vill vara nära någon på det sättet? Varför tvinga sig själv bara för att det är det som förväntas av en? Varför vara med någon som inte får en att må bra, när en kan vara själv? 

Det är också fint att få följa Palles tankegångar så nära. Hon tänker fram och tillbaka kring sin läggning och queerness, skriver långa inlägg på sitt hemliga Instagramkonto. Hon känner sig inte som alla andra, är inte bekväm med sitt namn, tycker att killar verkar minst sagt ointressanta. Men vad betyder det, egentligen? Vad säger det om henne? Vill hon ens ta reda på det? 

“Å ena sidan är hon kritisk till stämplar och kategorier, det är skit att alla måste placeras i fack hela tiden. Å andra sidan längtar hon efter just det: En stämpel, ett fack. Att kunna säga ‘sån här är jag’ och så vet alla. När hon själv inte har en aning, hur ska hon göra då?”

Det är fint att vi verkligen får följa med. Läsa vad hon tänker och känner. Ibland blir det dock lite övertydligt, lite för mycket. Det är relaterbart och jättefint, men känns i vissa delar mindre naturligt. Lite för mycket ditskrivet för att få fram ett budskap, snarare än en naturlig del av berättandet och Palles utveckling. 

Något annat som skaver är denna ständiga bi-erasure. Hannas ex-flickvän som blir tillsammans med en man och då plötsligt är straight enligt alla andra. Ingen frågar henne. Det stör mig och smärtar precis i den där punkten i mellangärdet. Att en person i en bok som verkligen anstränger sig för att vidga våra vyer kring läggningar och könsideniteter ändå gör det där klassiska misstaget att liksom råka glömma bort att människor kan vara bisexuella. Jag är så otroligt trött på det. Det kryper i kroppen på mig. 

Trots detta är jag så glad att den här boken finns. Det behövs fler böcker som Ospårat. Böcker som pratar om könsidentitet och sexuell läggning och att växa upp med de tankarna i huvudet. Jag hade behövt den här boken när jag var sådär 14-15 år. Jag hade behövt läsa om Palles tankar, ha dem med mig när jag själv började tvivla, tänka och fundera. Och jag är helt övertygad om att även straighta personer som aldrig tänkt på dessa frågor själva – därför att de helt enkelt inte behövt det – verkligen skulle ha nytta av att läsa den här boken. För att få lite kunskap. Kanske lite mer förståelse. Men också, framför allt för insikten: du behöver inte förstå en människa för att kunna respektera personen för hur den är. 

Ospårat är inget litterärt mästerverk, men det är en bra bok och en viktig bok som berättar om helt vanliga personer vars motsvarigheter i verkligheten finns överallt. En bok som följer riktiga människor, i sina vanliga liv. Tryck den i handen på vem som helst och majoriteten kommer känna igen sig i något. Tryck den i handen på en vacklande queerperson du känner och den kommer med största sannolikhet sätta ord på saker den personen känt. Eller bara läs den själv för att kanske känna igen dig själv.