Kvinnomanualen – Anna Björklund
Popfilosofen, tillika Sveriges enfant terrible, Anna Björklund har gett ut en nyutkommen essäsamling med det lika provocerande namnet Kvinnomanualen på Bazar förlag. Vad som vid första anblick tros vara ett reaktionärkonservativt vädjande till att fördriva damerna tillbaka till köket blir istället stundtals mycket välriktad civilisationskritik mot det konsumtionsförgyllda strävandet och ensamheten som rådande normer försatt oss i.
Åtta essäer om mat, sex, arbete, kläder, moderskap, skönhet, hushåll och lycka tar läsaren genom en svindlande, om än historiskt referensladdad vandring genom Björklunds semibiografiska insikter som 30-nåt och virtuos trebarnsmor gift med urkomikern Kristoffer, K, Svensson.
Om man börjar med att rycka plåster, så är de abstrakta, återkommande bibliska parallellerna mindre medryckande – det blir stundtals lite krystat och min inre Jordan-B-Peterson-radar går tidigt på högvarv. Lämna Jesus därhän.
Stundtals är Annas ‘kaxiga’ normkritik ganska lågt hängande frukt. Att be föräldrar prylbanta är inte drakoniskt. Någorlunda framgångsrikt moderskap har trots allt bedrivits av vår civilisations föregångare med hyfsad bravur även när man varit materiellt fattig (såvida sjukdomar/svält inte satt käppar i hjulet). Om föräldrar slutar hetsköpa Nerf Guns till knoddarna för att döva sina mindervärdeskomplex skulle utfallet förmodligen vara till allas fördel. Att inte överbelamra de i baksätet med baby-shark på paddan och att välja den kroppsnära bärsjalen istället för den otympliga barnvagnen kan säkert bringa mycket nytta.
Bäst är kanske Björklund när det religiösa grubblandet uteblir: när hon skriver om (industri)maten och ätstörningarna, tillika om skönhetens fjärmande egenskaper. Där orienterar sig Björklund med en kunskapsbas som lyckas bli fjäderlätt.
“Industrimaten skulle förenkla, ge mer utrymme för livets djupare och högre kvaliteter genom att bespara alla, särskilt kvinnorna, allt det jobbiga. Att den nya maten var sötare och mer kolhydratstinn var en dålig sak, att den tog bort det kollektiva ur ätandet, skördefesterna, tacksägelsen och det gemensamma tillvaratagandet av råvarorna, var värre.”
Just ensamhetens destruktiva följder är en röd tråd genom boken som är vass och kärnfull. Klart vi mår kasst i en fast-fashion-tillvaro där hela den globaliserade världen blivit vår måttstock på skärmarna. Syntetplagg efter syntetplagg läggs på hög i garderobens svalg samtidigt som flickor fortsätter räkna kalorier allena, inne rummet, eller tassar iväg för att kräkas, ensamma – marinerade i känslor av skam.
När Björklund navelskådar avsaknaden av kristna, kärnfamiljedygder som botemedlet mot välfärdssveriges riggade ensamhet och stress, gynnas dock den samhällsordning som Anna går emot, en prylackumuleringens ordning som premieras oavsett partifärg. Björklund upprörs icke desto mindre över tillväxtshetsens perversioner – hon möter dem både i hemmets skrymslen och på arkitektutbildningen som hon hoppar av; där vinstmarginalerna trumfar enkla, hållbara lösningar eller hantverksmässigt konstnärskap.
När Björklund i essän om sex å andra sidan bagatelliserar kritiken mot det viktorianska levernet, och fördömer sexualliberaliseringen, återkommer ett uppfattat felsteg i bokens tesdrivning – att författaren med triumferande attityd riktar boven i dramat till fördel för biologistiska förklaringsmodeller, när det kanske är själva industriapparaten bakom, säg, pornografin eller fertilitetskapitalismen man borde oroas kring snarare än könsdriften och hormonerna. Även klassperspektivet försummas till biologismens fördel under de första 149 sidorna och besvikelsen hos mig växer. Vilka kvinnor är det egentligen som Anna förtroendefullt vädjar till med modetipsen i tiotusentalskronorsklassen (såvida man inte älskar att sy själv)? De som köper foie gras på Östermalms saluhall?
Kvinnomanualens största missförstånd är kanske att den tillskriver västs könsidentitära slitningar som en produkt av 1900-talsfeminismens största ‘brister’. Snarare än att vara en aspekt av ett industrisamhälles makt att hyperindividualisera oss materiellt, varpå somliga söker sig till extremistiska motkulturer. Vad Björklund klassificerar som en hysterisk feministisk mainstreamkultur är väl snarare att glömma all pinkwashing med sina anspråk på emancipatoriska girl-power-värden som genomsyrar cirka allt?
Nåväl, Björklunds essäsamling spåddes nog att vara, och är en vattendelare i sitt sätt. Som läsare rycks man däremot med särskilt när historien om den Österrikisk-ungerska kejsarinnan Elizabeth av Bayern (Sisi) återges: som gick på ortorektiska promenader, drack köttsaft och hade en frisör ständigt vid sin sida, alltid redo att sätta upp Sisis golvlånga hår till perfektion. Allt för att toppa skönhetens prispall och segra i de allmänna rummen… För att ändå mördas av en anarkist vid 29 års ålder. En övertro på skönheten och ungdomens lyster bådar nästan alltid för tragedi – en övertro som Björklund menar genomsyrar hur vi värdesätter saker och varandra. Många av historiens vackraste, hyllade kvinnor, som Edie Sedgwick m.fl, gick tragiska öden till mötes. Ytan ständigt granskad och åtrådd, medan själen innanför huden förblivit hungrande efter mänsklig, genuin kontakt. Samma logik applicerar Björklund på besattheten av ungdomens efemära sätt, outfitbyten på slanka kroppar har blivit smörjmedlet i vår kultur istället för tjejers inneboende karaktär. Jag kom att tänka på en amerikansk enkät från 2010-talet, där en klar andel unga tjejer angav “shopping” som sitt största intresse. Inte undra på att fler likställer att lägga sig under kniven med kärlek och beundran.
Däremot gör Anna en viktig poäng av att motkulturer kan vara lika sekteristiska som rådande normer. Även det radikala vänsterfeministiska skönhetskredo, vilket kretsade kring att ta en slags ‘naturalism’ till sin spets – där sminket skulle kastas och fördömas, tillsammans med rakhyveln och saxen – får samma utfall ändå, med pekpinnar kring vad kvinnor får och inte får göra.
Anna Björklunds konstruktiva bekymmer över kvinnor och mänskliga relationer övertygar läsaren framåt essäsamlingens slut, koncist och med avstamp i Alva Myrdals verk Stadsbarn från 1935:
“När allt man behöver konsumeras och inget tillverkas hemma så fattar det nya generationen inte hur saker blir till, hur världen funkar… Även de mänskliga relationer som kommer av att ha gemensamma projekt och uppgifter sabbas och byts ut mot något annat, av skjutsande och swishande och köpta tjänster.”
Här upplevde jag som läsare att Björklund öppnade kvinnolidandets, om inte den moderna människans facit. Vad kan vi kvinnor som män, egentligen, vilka är vi utanför våra ständiga transaktioner – alla vi som vaggats in i en urban samtid? Vi kan så väldigt lite med händerna i alla fall – och nog finns det livskraft och ro och hämta i det analoga, förutom att knäppa på tangenter och scrolla. Det är nog inte tech-konferenserna, skaldjursplatåerna eller chartersemestrar till Maldiverna som gör en till sin egen lyckas smed. Snarare ryms en bortglömd kraft i att ha makten och förmågorna över att, tillsammans, kunna bestämma och skapa på sina egna villkor, vilket ger en immateriell avkastning som ingen injektionsbehandling eller märkesväska kan mäta sig med. Som läsare köper jag åtminstone Annas huvudpoäng, idén om att omsorgen och hantverket (tänk: lite brödbak, syjunta eller täljgubbar) för eget bruk gladeligen kan återintroduceras utan att det behöver bli ramaskri för det.
Text: Jana Paegle, @ja.naturlich
