Kroppens återkomst – Maria Stepanova
”Där örat fanns är nu jord,
”Där örat fanns är nu jord,
Den omfamnar en plats utan hörsel.
Där munnen fanns är nu rötters kamp
För att något ska växa.
Den döda poesin talar, säger:
Jag skriver som vinden.
Hon / dom / andra dom / många dom före dom och efter dom
Ligger där, dit vinden inte når, vad finns där, vad ska dom med
vinden till?”
Vad betyder ordet – det skrivna och uttalade? Vad betyder ordet när det inte längre är beroende av att människan formulerar det? När flygplanskroppar flyger och du står på marken utan att åka med och när får i hagen knappast dör utan snarare förvildas om herden skulle försvinna. Vad betyder ordet i en värld som är evig där vi lever i jorden, i historien, uppepå begravda kroppar.
Maria Stepanovas diktsamling Kroppens återkomst är uppbyggd i fyra sviter, där varje del utforskar vår existens förgänglighet på olika sätt. Dikterna kretsar vid en första anblick kring vitt skilda saker: klädesplagg, naturens olika varanden, kroppens drivkrafter. Men en återkommande huvudperson, och då menar jag verkligen huvudperson, agerar i alla fyra delar, antingen direkt eller mellan raderna: Poesin. Poesins roll i boken är högst aktiv, även när den beskrivs som död. För död beskrivs den som stundvis, som något som är oönskat eller förlegat till och med. Ändå tar den ton, samtalar, frågar, tycker saker, suckar. Poesin uppträder ur olika munnar. Den förmedlas genom olika väsen, människor och ting. I första delens begynnande diktrader framgår tydligt att ordet måste få spelrum för att kunna skriva in sig själv i historien. Vi måste städa ur våra rum för att ge plats till ordet. Poesin ligger i dvala under ett snötäcke och väntar på att tinas upp, men det kan den inte göra innan det finns plats för den. Poesin beskrivs alltså som något som på samma gång lever och tar som att den är passiv och i behov av väckelse. Så frågan är väl egentligen: vad betyder människan för ordet?
Bokens syfte förstärks av dess utmanande struktur. Under den första av de fyra delarna är stroferna namngivna med enstaka bokstäver, och snart förstår man att man går baklänges. Den första dikten heter Ö, kommande Ä och därefter Å. Därmed börjar man alltså från början, fast från slutet. Det ger onekligen känslan av att något hela tiden tar vid när något annat slutar. Bokens avslutande del heter Om luft och den avslutas med flertalet tomma sidor – som en utandning eller som ett nytt andetag, redo att börja om från början (eller från Ö, i det här fallet). Vissa dikter skrivs på helrim, vissa är flera sidor långa, vissa är fem strofrader, bara. Men trots dessa olika utföranden finner vi vissa gemensamma beröringspunkter i strukturen. Det enda strukturella som egentligen sammanbinder boken till en och samma enhet är språket. Stepanovas språk är till stor del ålderdomligt, vilket skapar en känsla av tidlöshet – orden består, de är inte beroende av trender eller sociala kontexter för att förstås. Men bitvis är språket även nutida och relaterbart. Ord som ”sjöngo” och meningar som ”[…]ni skola likafullt falla som de simplaste puckon” står intill varandra som en självklarhet och ger effekten av att orden på samma gång är författade då och nu.
Något som framträder tydligt i dikterna är tanken om symbiosen mellan natur och kropp, framför allt en kvinnligt kodad kropp. Liknelser som att hon särar på trädens grenar, att baken är rund som solen och att flickan är stel som en pinne skapar konnotationer till att det kvinnliga väsendet står i direkt kontakt med naturen, det mytiska, eviga – till skillnad från kulturen, det civiliserade. Men i Stepanovas diktsamling uppmanas kroppen att ta sig an poesins röst för att ge intellektet upprättelse. Flickor utan kläder pratar och pratar, men deras språk är tomt. Vad betyder ordet om man aldrig ges chansen att gripa efter det? Grip efter det, viskar poesin.
Inget är konstant: varken ord, kläder eller kroppar. Men det de har gemensamt är att de förbrukas, noppror i kläder, sår i kroppar och förgången poesi. Samtidigt: Haorin blir en barnkimono, den 15-åriga såriga kroppen blir vuxen och ord får nytt liv – kanske genom att någon använder ord som ”sjöngo” i en diktsamling.
