Kräldjursmemoarer – Silje Ulstein
”Plötsligt gapade jag och ormen i det närmaste unisont. Vi sträckte på halsen och visade upp en lång och mjuk munhåla med små tänder som mer eller mindre satt ihop i en enda lång rad. Mjuk gom och en tunga som böljade i luften. Sedan gjorde vi ett utfall.”
2005 köper Liv och hennes rumskompisar en pytonorm som de döper till Nero. Det börjar som en rolig grej, som ett partytrick, men snart växer Liv och Neros relation till något mycket större än så. Ormen vill inte ligga i armvecket som en katt. Han vill inte heller bli lyft eller klappad. Vad han vill, vad han verkligen vill, vet bara han själv. Tankarna får vi ta del av i den psykologiska thrillern Kräldjursmemoarer – översatt till svenska av Marianne Mattsson – som tillika delar gestaltar en pytonorms innersta känsloliv som människornas vilka kommer i hans väg.
Vi följer berättelsens olika protagonister: Liv, Mariam, Roe, Ronja, Nero. De berättar en historia om våld, rädsla, instinkter, vänskap och kärlek – men på väldigt olika sätt. Liv, som egentligen heter Sara, har flytt från sin trassliga bakgrund kantad av barndomstrauman. Mariams dotter försvinner spårlöst efter att hon lämnat henne ensam i matbutiken, bara en liten stund. Roe är en 55-årig polis, men trots att kollegorna uppskattar hans skickliga förhörsteknik och hans dova sällskap är han ofantligt ensam. Ronja, Roes kollega, är allt annat än den hårdbarkade kommissarie vi är vana att presenteras för i populärkulturen. Och så Nero då förstås, pytonormen som kastas mellan famn till famn och som ständigt behöver utfodras.
Liv förklarar för läsaren hur amerikanska urinvånare länge trodde att ormarna hade en direkt koppling mellan människan och underjorden. Om sådant är fallet, är det i alla fall inget som avskräcker henne.
Livs rumskompis Ingvar påtalar för henne att han läser i Dantes Den gudomliga komedin om en människa och en orm som förvandlas till varandra och liknar denne karaktär vid Liv. Han har inte helt fel.
Likt en orm är Liv knappast heller ett flockdjur. Hon samarbetar inte, hon konkurrerar. Nero är i sin tur inte helt olik en människa. I hans kapitel följer vi hans innersta vilja och lustar, betydligt mer påtagliga än Livs. Han beskriver dödsångest, hunger och längtan. Liv beskriver bara ett händelseförlopp: att hon skrattar, spyr och har sex, men inte hur hon egentligen känner inför det. Liv har behov, men låter impulsen avgöra huruvida de tillgodoses. Hon behöver kräkas och gör det rakt ut. Hon behöver närhet, följer efter en total främling. Men precis som Neros behov som hela tiden behöver utvecklas i takt med att han växer måste också hennes. Från en mus till en kattunge till en kanin till hundvalp. Ribban blir hela tiden högre. Var går gränsen?
Kräldjursmemoarer har flera komponenter som gör den till en riktig bladvändare. Tempot är rappt, orden är pricksäkra. Men den lämnar också utrymme till att fundera: Är vi människor verkligen mer kultiverade än andra rovdjur? Frågan blir obehagligt påtaglig när vi följer bokens karaktärer. Nero gör medvetna val, viskar sina behov i Livs öra, lär sig människo-ord, tillåter sig att underkastas för att kunna härska. Livs val sker på instinkt, en känsla av vad ormen vill och behöver, eller vad hon själv behöver. Manipulerar inte, bara gör. Instinkten gör att Mariam lämnar sin dotter i matbutiken och åker i väg med bilen, vart hon är på väg vet hon inte. Oavsett så kvarstår ett faktum som människan och ormen inte har gemensamt: Nero vill ha större och större byten. Och han äter inte död mat.
