Jag är inte sådan här egentligen – Marie Aubert

“Är du konfirmerad”? Säger Julia.
“Ja”, säger jag. “I kyrkan.”
“Du kan få se bilder”, säger pappa. 
Jag sätter mig hastigt upp och sväljer. Pappa reser sig, jag ser hur svårt han har att komma upp ur stolen, mer än förut.
“Nej det behöver du inte visa”, säger jag. 
“Men du var ju så fin?” säger pappa. “I folkdräkten.”
“Hon kan se det en annan gång” säger jag. 
“Klart jag vill se det” säger Julia och sätter sig till rätta. 

Jag har tagit bort alla före-bilder från sociala medier och alla taggningar i andras bilder på Facebook. Varför har jag inte bett pappa att ta undan de här gamla bilderna, bara för den här gången. 

Med sin förra roman Vuxna människor placerade sig Marie Aubert på pallplats jämte Vigdis Hjorth, norsk mästare i skavande familjerelationer. I den briserar gammal syskonrivalitet i ett drama kring ofrivillig barnlöshet, och inte heller Jag är inte sådan här egentligen sparar på dålig stämning och ångest när en familj strålar samman i hemstaden för att fira en konfirmation – sällan förenat med annat än stelhet och undertryckt frihetslängtan. 

Läsaren får omväxlande följa familjens centrala medlemmar: Hanne, som återvänder från Oslo med flickvännen Julia, som Hanne är säker på kommer att göra slut när hon inser hur dålig Hanne är trots att hon inte är tjock längre och blivit en sval storstadstjej. Åtminstone på utsidan. Bård (Hannes bror) är den perfekta familjemannen som precis är i begrepp att lämna sagda familj för en kvinna han precis träffat. Hans dotter Linnea är helgens huvudperson, konfirmanden som bara vill försvinna från jordens yta efter att hennes bästa vän förskjutit henne då hon tydligen är “toxic”. Nils (Hannes och Bårds far), vill att Hanne ska flytta hem och har aldrig förstått sig på sonen som alltid tydde sig till den nu avlidna mamman. 

I den här berättelsen är – och det är så förpillat snillrikt gestaltat – alla karaktärer alla sina åldrar och former samtidigt. Allra tydligast när det kommer till Hanne, som genomgått en bokstavlig fysisk metamorfos i sin viktnedgång. Hon förundras över att hon behandlas som en vanlig människa av familj och främlingar, trots att hon är densamma. Som att hon bara bär en förklädnad över sin faktiska jättelika kroppshydda, som särskilt flickvännen, där allt fortfarande är nytt, fint och bräckligt, kommer att upptäcka och äcklas över. Men Hanne är också hela tiden barnet, det hånade och mobbade, hemlig bundsförvant med sin pappa, osynlig i sin brors ögon, och aldrig den som mamman ville ha. Greppet att låta henne återvända hem destabiliserar det vuxna jaget, dubbelexponerar det för läsaren. 

På många sätt är Bård Hannes motsats. Han har alltid varit grundad, omtyckt och stabil – en smal, aktiv och söt pojke som växt upp till en stilig, ordentlig och pålitlig man. Vi ser honom till stor del ur Hannes ögon vilket skapar en antipati och bittra svartsjukekänslor. Men platta porträtt är det sista som anstår Aubert, och Bårds sida av historien är fullt lika begriplig och nyanserad. Det blir smärtsamt tydligt hur en familjs absoluta smärtpunkt kan vara helt olika för medlemmarna i den, men med ett utifrånperspektiv ändå absolut densamma. Bland skildringarna står även konfirmanden Linneas vilja att bli vuxen och samtidigt förbli ett litet litet barn – inte längre möjligt vid 15 års ålder – ut som ett av de vackraste. 

Jag läser med andan i halsen, för trots att berättelsen är stillsam är den som en tryckkokare. Ett utbrott mitt i den tillrättalagda konventionen är oundvikligt, och vad är ett bättre exempel på konvention, dessutom religiös och familjecentrerad, än konfirmationen? Att närma sig barn-förälder-relationer och skapa realism fodrar en finkänslighet som inte är att underskatta. Hannes och Bårds lågintensivt ursinniga strävan efter moderns respektive faderns gillande parat med det oundvikliga föraktet som följer av att redan som barn känna att man är den minst älskade. Faderns livslånga skam över att aldrig ha känt samma känslor för sin son som för sin dotter, att nu behöva kompensera för sin hustrus frånfälle i föräldrarollen och samtidigt bearbeta sin egen sorg. Relationen mellan far och son är här den mest svårframkomliga, särskilt när Bård finner sig i färd med samma snedsteg som han alltid hatat sin nu åldrande pappa för och tvingas omvärdera sin självbild. Han är ju inte sådan här egentligen, tänker han, men visst känner vi inte alltid igen oss i oss själva?

Jag tänkte först beskriva denna roman som anti-eskapism, men lutar åt motsatsen. Kanske är den högsta formen av verklighetsflykt att dyka ner i det helt vardagliga genom någon annans ögon. Samma intensitet som själva livet. Pretentioner åsido så är i alla fall Jag är inte sådan här egentligen en oerhört läsvärd roman i all sin vardaglighet.