Himlen till munnen tången till hjärtat – Gabriel Itkes-Sznap

“varje dag på morgonen
tar jag ett blomster
och tänker
aldrig mer blomster
vissa dagar

glömmer jag
och tänker
var är
mitt blomster”

Han skriver om begynnelsen, om skapelsen och om ett plågsamt närvarande nu. Språket består av ord vi indirekt förknippar som religiösa – eller i alla fall är frekvent förekommande i religiösa texter – så som himmelen och (himmels)portar, men det värvas skickligt med ord som avslöjar att vi befinner oss i nuet, med ord som t-shirts och varm choklad i termos. Vissa ord som känns tidlösa sammandrabbar de två riktningarna, som “namngivningsceremoni”. Oavsett hur vi väljer att tolka Gabriel Itkes-Sznaps diktspråk, så ger det en insikt i hur vi kan tänka kring en existentiell estetik. Inte på något revolutionerande sätt, men det är inte heller poängen, utan i ett samspel mellan just vardagens intryck och vad vår hjärna gör med dem. Termosen och himmelsporten ger uttryck för exakt detta.

Itkes-Sznap debuterade med Tolvfingertal 2015, även den på Albert Bonniers förlag, och Himlen till munnen tången till hjärtat är hans andra diktsamling. I Himlen till munnen tången till hjärtat fångar Itkes-Sznap oss genom fler sätt än endast med språket, då bokens form och ramverk samverkar så att orden får djupare mening. Dikterna har mellan 9 till 14 rader per stycke, ett stycke per sida, där den första och sista raden på varje stycke tillhör det lämnade eller följande stycket. Inga versaler är nödvändiga eftersom det inte finns några punkter. Det skapar en dynamisk känsla där vi rör oss mellan sidorna, samtidigt som styckena känns kompakta trots att de består av korta satser, ibland ett ord per rad. Eftersom alla stycken blir sammanlänkade lämnas aldrig ett stycke ensamt, och därför får man som läsare en känsla av att dikten hela tiden försöker fly, till nästa eller föregående sida, eller stanna kvar, då de oavslutade meningarna tvingar en att hålla fast vid det som var och det som ska bli. Andrummet mellan styckena får gestalten av en våg som sakta drar sig tillbaka, för att sedan återvända med ett nytt andetag. Precis som vår existens, är orden flyende men lämnar sitt avtryck, på samma gång.

Itkes-Sznap lyckas skapa ett sammanhang mellan det stora i världen, planeterna och himlen, och det lilla i allt som är mänskligt och vardagligt. Det sätter människan i ett större sammanhang, genom att påvisa hur liten en är i alltets kretslopp. På något outgrundligt sätt känns det trösterikt att låta det mänskliga stå i relation till salthav och stjärnor, eftersom det skapar en känsla av att världen är konstant, även om människan inte är det.