Handens rörelser – Felicia Stenroth
”Ida jobbar måndag tio i tio till fem över åtta, Ida jobbar tisdag tio i tio till tio i fem över sju, Ida jobbar onsdag tio i ett till fem över tio, Ida är ledig torsdag. Ida jobbar fredag tio i tolv till fem över nio. Ida är ledig lördag och söndag. Ida jobbar måndag tio i tio till fem över åtta, Ida jobbar tisdag tio i tio till tio i fem över sju, Ida jobbar onsdag tio i ett till fem över tio, Ida är ledig torsdag. Ida jobbar fredag tio i tolv till fem över nio. Ida jobbar lördag kvart i tolv till sju, Ida jobbar söndag sex till kvart över ett. Sen börjar det om.”
Ida jobbar på ett kontor med utsikt över hela staden. Hon svarar i telefon hela dagarna och försöker låta trevlig. Hennes mamma Sofia jobbar inom vården och Idas pappa finns inte med i bilden. Livet flyter på så som det alltid har gjort. Ida och Sofia arbetar för att de alltid har arbetat. Ida föreställer sig fabriken där flickorna sitter mitt emot varandra och arbetar på band. Det är lätt att se framför sig med hjälp av händernas pendlande rörelser. Kontoret är fabriken.
I Handens rörelser porträtteras en ung kvinna, född in i en viss social hierarki som arbetarklass, men också in i ett liberalistiskt samhälle där fokus hela tiden ligger på självförverkligande. Boken experimenterar med den vedertagna bilden av att den nya generationen ständigt vill slå sig fri och bli något annat. Berättelsen om Ida spräcker hål på fördomen om att alla förväntas vilja göra en klassresa. Istället följer läsaren en ung kvinna som lever sitt liv genom det hon har – inte genom det hon strävar efter att få.
Felicia Stenroth har lyckats skapa en miljö som som är lätt att lokalisera sig i. Kontoret, puben och lägenheten fyller en igenkänningsfunktion. Läsaren känner sig genast hemma i den vardagliga scenen. Man går upp, går till jobbet, kommer hem. Punkt. Med hjälp av ett rytmiskt språk, utan att vara enkelt, förstärker Stenroth känslan av tidlöshet. Korta avhuggna meningar, monotona beskrivningar och upprepningar ger läsaren intrycket av att ingenting har hänt mellan fabriksbanden och kontorsplatserna, förutom att spelplanen har ändrat skepnad. Ida arbetar på kontoret utan önskemål om att ta sig uppåt eller vidare, hon arbetar där eftersom hon inte vet vad hon annars skulle göra. Det är relaterbart och skitjobbigt att läsa, eftersom vi delar samhällets förväntningar om att vilja vara någon annan och att vilja bli ”någon mer” än den vi är. Idas oförmåga att se denna utvecklingspotential i sig själv är vad som verkligen skaver när man läser om hennes vardag. Som läsare vill man ruska om henne, säga åt henne att byta jobb, och sedan så inser man att Idas problem inte ligger i henne själv, utan i förväntningarna vi är indoktrinerade i. Detta blir extra tydligt i beskrivningen av Idas relation med flickvännen Edita, en person som hela tiden ifrågasätter Idas livsval, och inte minst de jobbrelaterade, utifrån en oförståelse för att Ida inte vill mer, vill ha mer, vill bli mer än det hon redan är. Roten till Idas problematik är inte hennes långa arbetstimmar eller hennes bristande strävan efter självförverkligande – det är att blickarna utifrån talar om för henne att det inte är bra nog.
