Göra mig förtjänt – Alice Dadgostar
”De är ju vår framtid.”
”Ja.”
”Dessa små liv.”
”Ja.”
”Hur ska det gå, hur ska det gå.”
Jag svarar idiotiskt på den retoriska frågan: ”Jag vet inte riktigt.”
”Det är ni ungdomar som kommer att få lösa alltsammans. Ni som har energin kvar.”
Tyvärr har inte Darya någon energi kvar. Hon är tjugonio år och har levt i ett tids- och arbetsmässigt limbo med korta anställningar och det helvete som är vikariepoolen. Hon inbillar sig att hon är fri, att hon alltid är den som ska vidare. Den som är på väg någonstans. Men friheten är förstås en paradox och ett fängelse, det vet alla som arbetat under liknande förhållanden. När Darya får ett fast vikariat på en förskola som dukar under av stora barngrupper, brist på personal, nedskärningar och krävande föräldrar blir hon mer och mer indragen i det tröstlösa slukhål som verksamheten utgör – med barnens beroende av henne och de andra som lika delar tröst, meningsfullhet och källa till fullskalig panik. Göra mig förtjänt tecknar omsorgsfullt en desperat situation men som roman är den inte helt lyckad. Jag återkommer till det.
Det hela utspelar sig under ett läsår, med avsnitten Höstterminen, Vårterminen och Sommarterminen. Darya kommer till Höjdens förskola och blir under årstidernas gång varse hur hårt arbete i en miljö som hon alltmer klibbas fast i (och fäster sig vid) får henne att släppa alla principer hon hittills om inte levt efter, så åtminstone proklamerat högt och tydligt. Hon vet vad hon borde göra som solidarisk arbetare; gå med i facket, hjälpa sina trötta kollegor att få det bättre, för hon är en ovanligt klarsynt och analyserande berättare. Förnumstig nästan. Men en vanlig dag på avdelningen Lejonet passerar allt som oftast i ett konstant brus, ett pågående kristillstånd. Engagemanget mattas.
Där Alice Dadgostars romandebut Roxy (2019) fokuserade på den svävande (och rätt navelskådande) mellantiden när man är så där lite vuxen men ändå inte, vill vara ensam men ändå inte, bryr sig om politik och orättvisor men ändå inte, kan Göra mig förtjänt till ytan betraktas som en progression, som något annat. Den är lite ”vuxnare”, har ett tydligt socialt patos och skildrar ”verkliga problem”. Roxy är till sin form och berättelse mycket planlös, vilket säkerligen är syftet och ska spegla huvudkaraktärens vilsenhet. Resultatet blir dock att det är svårt att bry sig om något som sker i romanen. Den kommer inte till liv för mig och har en sammanfattande karaktär – nu händer det där, nu händer det där. Göra mig förtjänt är mognare, men tampas tyvärr med samma problem. Här finns gestaltning, visst, och jagperspektivet skapar en närhet till berättaren som Roxy saknade. Något jag hakar upp mig på och sen har svårt att släppa är hur just gestaltningen ofta stannar vid beskrivning, här i Daryas intryck av Rektorn.
”Rektorn är en man i fyrtioårsåldern, alltid iklädd byxor med pressveck och något ljust upptill, oftast vita skjortor. Han har sitt kontor någon annanstans. Ibland kommer han på besök. Ögonen är isblå, som på en helig birma. Han brukar sätta sig på huk vid något av barnen när de ritar eller pusslar och prata med en överdrivet pedagogisk röst som gör oss generade allihop. Det märks att han känner sig duktig och fylld av pondus.”
Stycket tjänar sitt syfte, visst, och Rektorn är ingen central karaktär. Det finns en poäng i att han avfärdas som en stereotyp. Problemet är att detsamma sker med alla karaktärer, inte bara priviligierade föräldrar som bär sin ytlighet som en medalj och därför kanske medvetet är beskrivna så. Även de som ska betyda något drabbas, som de olika kategorierna av pedagoger eller Daryas 80-åriga, Palme-dyrkande granne.
Berättelsen i stort har ambitionen att berätta något om såväl sin huvudkaraktär och en ungdomsgeneration som ser fast anställning som en avlägsen dröm, som dåliga arbetsförhållanden som blir ännu sämre när en välbekant pandemi blottlägger systemets bräcklighet. Det är att ta på sig en hel del. Genomgående, bärande element som den tröstlösa tillvaron på förskolan, de ofta fruktansvärt dryga och priviligierade föräldrarna och personalens uppgivenhet blir till plattityder som resulterar i en tjatighet. Jag kan inte ta in hur många omskrivningar av ångest eller observationer av rika föräldrar som helst utan att helt enkelt storkna lite.
Så, jag blir inte riktigt intresserad. Men varför? Det är en mycket korrekt avbildning av verkligheten med en både analytisk och sympatisk berättare, och kanske är det något av just detta som är problemet. Romanen är informativ och tesdrivande på bekostnad av någonting, men jag har stora problem med att sätta fingret på vad. Flera gånger tänker jag att det här ämnet, det skulle bli en bra reportagebok. Ibland känns det som att det var just det Dadgostar ville skriva. I den tanken finns oerhörd potential, för sympati och en vilja att avtäcka något saknas inte i Göra mig förtjänt. I synnerhet blicken på barnen – Daryas tankar om vad de är och vad de kan bli, hur hon bäst kan finnas till där för dem mitt i allt – är verkligt stark och berör på riktigt. Där blir jag fångad för en stund. Kontrasten utgörs av passager i texten som ger ett högre intryck av övning på en författarskola än en riktigt färdigarbetad roman. Ett pregnant citat ur Selma Lagerlöfs briljanta Kejsarn av Portugallien adderar inte litteraritet och kan inte riktigt styra upp den platta känslan.
Slutligen är det skämmigt att avslöja att jag flera gånger under läsningen fingrar efter mobilen och finner mig framför ”wombat belly rub”-videor och annat gulligt på Instagram, när jag vet att jag verkligen borde fångas av boken jag har framför mig (under mobilen då). Det kan tolkas som en bristande solidaritet med alla samhällsbärare där ute, ett tag är jag rädd att det är så. När jag läst ut inser jag att Göra mig förtjänt gjort mig gradvis lika handlingsförlamad som sin berättare. Så något har den ju gjort med mig. Men det gamla vikariehjärtat bankar inte. Tyvärr.
Text: Saga Lindholm
