De näst största städerna – Elise Ingvarsson
Vem minns namnet på de näst största städerna? Ett buktande och sprängande komplex, som om staden imploderat och ur denna känsla av underligt underläge, uppstod denna obotliga splittring.
Ms E. Nervous går runt i Göteborg med barnvagnen framför sig. I barnvagnen ligger hennes nyfödda son, Innocent. Tillsammans går de runt, runt i staden, till synes utan mål, till synes som en mamma som sjunger för sitt barn. Men i själva verket är E. på jakt efter barnets pappa, K., som är borta. Han har stuckit, försvunnit, är någon annanstans. Efter sig har han lämnat sin son och sin mamma, Mami, på soffan i lägenheten. Mami kan inte ett ord svenska, knappt engelska heller. Hon förstår inte var hennes son har tagit vägen och E. förstår inte hur hon ska ta hand om sin son när Mamis är borta. Ibland tycker sig E. se K., vid Brunnsparken eller på tv. Men det är svårt att avgöra eftersom han kan befinna sig var som helst.
De näst största städerna är Elise Ingvarssons fjärde bok, men första prosaverk. Språket är oroligt, hastigt, men samtidigt otroligt genomtänkt. Bokens typografiska egenheter, så som versaler mitt i meningar, uteblivande av punkter och ut(mal-)placerade skiljetecken kan vid en första anblick verka slumpartade. Nästan som om berättelsen författats i anteckningar-appen på mobilen och autocorrect fått avgöra hur texten ska se ut. Nästan som om orden är nedtecknade i farten, under en promenad, till exempel. Denna typ av författande tvingar en att läsa innehållet på ett annat sätt, eftersom den läsrytmen en är van vid rubbas. Det är både störande och intressant eftersom en tvingas lägga tyngd på specifika ord eller satsdelar som man kanske inte hade gjort om boken varit formulerad med ”korrekta” meningar. Det ger en frihet i läsningen, eftersom texten inte följer den konventionella skrivnormen (ibland kan man nästan höra berättarens röst i huvudet, eftersom meningarna till viss del tar hänsyn till ett muntligt sätt att beskriva något på) men stänger också in läsaren i ett hörn. I och med att språket markerar var tyngden ska läggas i meningen (vissa ord inleds med versaler, mitt i en mening) och i vilket tempo vi läser (då skiljetecknen uteblir) får en nästan känslan av att berättaren vill styra vår läsupplevelse. E. beskriver händelseförloppet på ett högst medvetet sätt, där vi endast får tillgång till hennes syn – vilket dess språkliga struktur förstärker. Det är intressant att resonera kring vad det gör med mottagaren när berättaren konstruerar hur vi läser boken; som läsare blir man plötsligt någon som betraktar, iakttar berättarens liv snarare än att själv skapar världen en läser.
Iakttagandet i sig är en viktig del i bokens händelseförlopp: E. är en vit kvinna som har fött en svart mans barn. När hon rör sig genom staden blir hon betraktad av de runt omkring henne, hon funderar på om de ifrågasätter hennes sons ursprung. E. känner sig utsatt och skäms över detta, eftersom den försvunna K. är den som hon upplever är utsatt på riktigt i det svenska, normativa, vita. E. iakttar hon också. Hon funderar mycket på sin position i staden, stadens position i Sverige, Sveriges position i världen. Och samtidigt, vem är hon i allt det här, som mamma och som svärdotter och som vän? Och vad har hon för ansvar gentemot K.?
På många platser i boken pratas det om struktur och rutor, som om berättarens behov av förståelse tryggas av konkreta mönster och plågas av dem, samtidigt. Rutsystemet kan symbolisera makt på en rent metafysisk nivå, men även Göteborgs många tegelhus, som rutor på hög. Medan E. rör sig mellan rutorna, korsar gator, kretsar tankarna kring andra typer av korsningar – de som har med makt att göra. Som manligt kodad invandrare i ett främmande land och som vit kvinna som precis blivit lämnad med ett litet barn. Vem minns namnet på de näst största städerna? Vem minns namnet på de som alltid iakttar? Var får man själv plats i det rutsystem som en mellanstor stad har att erbjuda? Och framför allt: Kan samma maktstruktur gynna och förtära dig samtidigt?
