Blödningen – Lyra Koli

”Begreppet bleed myntades i lajvvärlden för att beteckna ett pinsamt misslyckande. Man klarar inte av att hålla isär verkligheten ifrån fiktionen. Man låter sina personliga bevekelsegrunder påverka spelet (bleed in), till exempel genom att snäsa mot någon man ogillar som ska föreställa ens karaktärs bästa vän. Man fortsätter att känna saker från lajvet efteråt (bleed out), som en spelad förälskelse som inte går att skaka av sig.”

Så beskriver Lyra Koli (f. 1990) lajvkulturens fenomen ”bleed” i romanen Blödningen. Berättelsen om Em och hennes flickvän Julie inleds vid en workshop, ett gestaltande och skådespeleri och vi får sedan följa effekterna av att bli rörd av något som uppenbart inte är verkligt. Men genom läsningen av romanen inser man snart att det rör sig om skådespeleri bortom lajvärldar och scener – verklighetskådespelet.

Em vill att hennes liv ska kännas som en film. Hon iakttar sig själv genom en kameralins, både hypotetiskt då hennes ageranden avgörs av detta tankesätt, och rent bokstavligt då hon i sin skapandeprocess som kreatör filmar sig själv istället för att skriva ner sina tankar. Hon vill se sig själv så som hon upplever att andra betraktar henne, utifrån, filmiskt, voyeuristiskt. Det känns nästan perverst. Men i sin jakt på att hitta något äkta genom sin själviakttagelse, hittar hon något krystat. Hon går på en workshop som är ett rollspel. De som håller i workshopen pratar engelska, fast de är svenskar, ställer uppstyrda frågor om spontanitet. Ett rollspel där gränsen mellan vad som är just ett spel och verklighet snart suddas ut. De leker, inför sina egna iakttagelser. De spelar en roll som smeker deras egon, precis som Em gör i syftet att skapa sig själv. Under workshopen möter hon Kim, och gränserna för vad som är verkligt och spelat suddas ut än mer när de skapar en relation genom lajvet som sedan övergår till en högst verklig sådan. Men Kim och Em tycks aldrig nå fram till varandra. Det är något som skaver mellan dem. Kim förklarar känslan på följande vis:

Så tydligt som det blir med henne har det inte varit på länge, att han spelar människa när han ska vara sig själv, famlar inombords i ett moln av opersonliga känslor och tankar och åsikter – inunder dem finns bara ett bottenlöst hav av godtycke. Han har inte kunnat visa henne vem han är över huvud taget. Det är som om hon hela tiden letar efter något annat, lyssnar för intensivt efter något som ändå inte kan ta form och som hon antagligen inte vill höra.

Genom romanen utforskar karaktärerna gränsen för vad som egentligen är verkligt och vad som är fasad. Samtidigt tycks Koli ställa samma frågor till sig själv under bokens gång då boken är av kommenterande karaktär. Blödningen är indelad i tre delar varav den första är fiktiv, den andra är författarens kommentarer till sin egen roman och den sista är avslutningen på fiktionen. Tekniken är intressant, då den gestaltar själva innebörden av blödningen. Författaren Lyra blir, genom att hon skriver in sig själv i bokens andra del, helt plötsligt en karaktär i boken trots att vi vet att hon är högst verklig. Hon delar med sig av fragment ur sin tillvaro, som avslöjar inspirationen bakom de fiktiva karaktärerna i berättelsen. Precis som i de fiktiva delarna av boken skriver hon om London, om att någon som står en nära genomgår könskorrigering och lajvande workshops utan att ens kommentera det. Hon gestaltar, medvetet, en blödning, då den verkliga personen (Lyra) läcker ut genom gestaltandet (den fiktiva berättelsen). Koli skriver att hennes svärmor kommer känna igen sig i karaktären Rosmarie och att en nära vän har inspirerat karaktären Julie, vilket omedvetet leder läsningen av den avslutande delen i en viss riktning, inte minst för Kolis svärmor och väninna. (I lajvsammanhang kallas denna teknik för steering.) Berättandet blir effektfullt och mångbottnat och utmanar läsaren att själva fundera över sin egen blödning.

Blödningen sätter fingret på människans ständiga jakt på självbevarelse och hur vi genom den förlorar fattningen om vem man egentligen är. Koli gestaltar den individualistiska ungdomligheten – strävan efter att sticka ut, att vara nyskapande, samtidigt som man upplever att man har sett allt. Viljan att tillhöra något samtidigt som man vill slå sig fri från alla konventioner som finns. Em tittar sig i spegeln och ser ena sekunden ”en vanlig liten androgyn tjej bara” och i nästa ”något skavande udda” i sitt yttre. Karaktärerna iakttar sig själva baserat på hur de uppfattas utifrån, och blödandet är den totala splittringen av den iakttagelsen, och är samtidigt det mest åtråvärda.