Biopicsen hänger på sin egen sköra filmremsa

Biografiska filmer kan vara outhärdliga att se på. Inte bara för att det är ofattbart att inse att det som visas har hänt – på riktigt. Utan det är även smärtsamt att se skildringar av en verklighet som fysiskt inte känns igen, men ännu mer smärtsamt att se en verklighet som själsligt inte känns igen.

I sviterna av lönepromillen bestämde jag mig för att se alla smygrojalisters guilty pleasure: The Crown. Serien kräver inte bara en hög nivå av koncentration, utan också att skallen sitter på sitt skaft. Under denna dagen-efter-löning-eftermiddag hade mitt huvud passat bättre i toaletten än på skaftet, men jag är inte känd för att vara viljestark.

Jag klickar på första avsnittet av säsong tre. Hallen till Buckingham Palace dyker upp på skärmen, något som ser ut som en blandning mellan Maria Montazamis tofsar och Donald Trumps guldguldiga lägenhet i Trump Tower. I ett av dessa rum kliver Drottning Elizabeth II in. Ryggtavlan blir till hennes ansikte och inom loppet av en sekund kastar jag ena benet över sängkanten för att fly mot toaletten, innan ett kväsigt “Bruh” slinker ur min strupe. MIN drottning Claire Foy har blivit utbytt mot ingen mindre än Olivia Colman. Som tur var stadgade sig mina vätskor innan jag påbörjade ett klagorop till Nyheter24 om saken, för jag insåg vad serien handlar om. Den handlar inte om att se Matt Smith (tolfte doktorn i Doctor Who) klä av sig. Den handlar snarare om Storbritanniens statshuvud kronan, som nu bärs av Drottning Elizabeth II. 

Autofiktionen inom podcasts och litteratur har under det verklighetsfrånvända året 2020 kommit att bli en trygghet – att konsumera kultur från en värld som inte längre är densamma. Samma gäller de biografiska filmerna, eller biopicsen, där man kryper in i en välkänd värld, medan munnen står på vid gavel till följd det ofattbara – att det som visas faktiskt har hänt. 

När det kommer till att gestalta verkliga personer i allmänhet, och välkända ansikten i synnerhet, hänger kvalitén i filmen på sin egen sköra filmremsa. För å ena sidan kan filmen bli ett fiasko om skådespelaren inte är tillräckligt lik personen i fråga rent fysiskt. Å andra sidan kan filmen bli pjåkig om skådespelaren rent själsligt inte matchar den välkända karaktären. Och såvida man inte heter Rami Malek och spelar Freddie Mercury är detta ett antingen-eller-skede. Antingen är skådespelaren lik personens utseende, eller så lyckas skådespelaren gestalta rollens egenskaper.

Det fysiska dilemmat är ett symptom på en långtgående utseendefixering. Jag kräver inte att skådespelarna ska gå samma öde till mötes som den tonåring som lade miljontals kronor på för att se ut som en förvriden Angelina Jolie. Däremot kräver jag att det måste finnas en fingertoppskänsla på när måttet är rågat. 

Familjekrönikan Vår tid är nu är det ädlaste exemplet på en misslyckad biopic, fast i serieformat. I ett avsnitt dyker statsminister Olof Palme upp på Djurgårdskällaren, och där kan vi tala om övermod. Skådespelaren är närmare två meter och om det inte vore för Palmes säregna språkmelodi hade det lika gärna kunnat vara vem som helst. Talar vi om den svenska serie- och filmhistoriens största misslyckanden hamnar Palme-händelsen i topp tre, delat med två andra ur samma serie. Redan under det andra avsnittet i säsong tre märks det att serien har fått lite väl mycket vatten under sina broar sen den senaste händelsen. Ingen mindre än Jimi Hendrix ska spela på klubb Ninas och det som tydligen räckte för kostymören var en svart man med en bandana, mustasch och utstående mönstrade byxor. Likaså när återigen en statsminister dyker upp: Tage Erlander. Det som ska identifiera honom är ett par fyrkantiga glasögonbågar och socialdemokratsrosen. Det känns lite som att produktionen har gått upp i sig själv och glömt bort att vi år 2021, med en knapptryckning, kan googla hur den riktige Tage Erlander ser ut. 

Jag tror att mina tvivel kan handla om en masskonsumtion av film. Att se filmer och serier har blivit vardag, och inte en lyxföreteelse som det tidigare var. Konsekvenserna av detta är många, men framför allt leder det till att våra förväntningar på filmer har blivit skyhöga. Högkvalitativa filmer finns i varenda litet hörn – med undantag för några Netflixproducerade tonårsfilmer med titlar som The Kissing Booth och Tall girl. En film ska vara lättillgänglig och samtidigt välproducerad, och om en relativt liten detalj som utseendet inte duger för tittaren (mig) att skapa en bild tröttnar den (jag) helt enkelt. Den höga efterfrågan kräver en rask produktionshastighet vilket i många fall omöjliggör att en biografisk film liknar den fysiska verkligheten. 

Om man lyckas undgå utseendefixeringen och våra höga krav kommer den själsliga aspekten alltid vara det avgörande för filmens kvalité. Skådespelarna måste lyckas fullfölja sin yrkestitel och helt enkelt spela sin roll på sitt eget sätt – med viss resignation för verkligheten. Eddie Redmayne spelar huvudrollen i både The Danish Girl och The Theory of Everything. I den förstnämnda spelar han Lili Elbe, och den sistnämnda Stephen Hawkings. Redmayne är inte speciellt lik bådadera, men eftersom han lyckas ta tillvara på rollens essens och gå upp i personens sätt att tala, föra och röra sig blir gestaltningen oerhört trovärdig, och framför allt rörande. Munnens gavel blir större, inte bara av det som händer, utan även av skådespelarinsatsen. Hans oerhörda förmåga att porträttera karaktärernas metafysik måste vara en av anledningarna till att han får spela båda rollerna, trots deras olikheter. 

Det är tacksamt att spela en människa som har gått ur tiden, och framför allt spela en som levde under en tid då fotografering inte var lika mycket av ett måste. De bilder som finns av Lili Elbe är målade av hennes fru, Gerda Wegener, och spelas i filmen av Alicia Vikander, som får en Oscar för insatsen som biroll. Redmayne har lättare att skapa en egen konstnärlig uppfattning av rollen, eftersom inte mycket finns dokumenterat av personen. Då spelar det alltså ingen roll huruvida de är lika eller inte, utan istället vad som utmärker personens egenskaper och hur skådespelaren anammar detta.

I ett av avsnittet ur Variety’s youtubeserie Actors on Actors samtalar Jake Gyllenhaal och Margot Robbie. De sitter där i rollen som skådespelare, men också för att båda deras filmer har gått upp på vita duken. Robbies I, Tonya och Gyllenhaals Stronger är två biografiska filmer där båda spelar huvudrollerna. Gyllenhaal menar att det är ett oerhört ansvar att gestalta en levande människa och under förarbetet för sin roll som Jeff Bauman, som förlorade båda benen under bombattentatet under Boston Marathon 2013, kände han att det var nästintill överväldigande mycket. Robbie berättar att hon vägrade träffa konståkaren Tonya Harding under förarbetet, med rädsla för att hon i sympati skulle förfina Tonyas liv och beteende – det skulle “justify the bad.” Det är – som Harry Styles säger – en fine line mellan att enbart härma en persons beteende och göra en egen roll av en redan given människa. 

För att en biografisk film ska bli verklighetstrogen räcker det inte med en stor varieté av kostymer och en certifierad sminkör, utan det handlar om att se skådespelaryrket för vad det är – ett yrke. Rollerna skapas med stöd av manus och i vissa fall den riktiga personen, men i slutändan hänger rollens trovärdighet på huruvida skådespelaren är tillräckligt kunnig eller inte. Alltså är det orättvist av mig att totalt förkasta Vår tid är nu:s cameos av kända personer, eftersom det inte finns så mycket att tillgå gällande budget och kunniga skådespelare inom Sveriges smala skådespelarstall. 

Olivia Colman kommer – tack vare sin makalösa skådespelartalang – antagligen göra rollen som drottning Elizabeth II till sin egen, och kanske till och med bättre än Claire Foy. Colmans likhet med både Foy och Elizabeth II kommer i slutändan inte spela en vital roll, eftersom hon är just en skådespelare, och inte en vaxdocka på Madame Tussaud.

Film är en konstform, allt handlar om den subjektiva tolkningen som är beroende av både skådespelare, manusförfattare, regissörer och publik. Det kanske snarare är så att jag måste inse konsten i att vara en god skådespelare istället för vikten av ett utseende som passar med verkligheten. En biografisk film ska inte vara en del av verklighetens pusselläggande, utan istället ett fristående komplement till den. Konst helt enkelt.

Text: Mina Asp Romefors
Mina har tidigare skrivit för KULT, Intervju: Faiaz Dowlatzai. Instagram: @mblomma.