Att vara tonåring och rädda världen
Det är något speciellt med att vara tonåring. Man är ung och fortfarande rätt ny till världen. Man upplever första kyssen, första kärleken, första stora sorgen. Man går på gymnasiet eller högskola, man får nya vänner, pojkvänner, flickvänner. Man hatar saker, man gör misstag, men lever och utvecklas så, så mycket. Man växer både i kropp och själ. Ändå är man så rädd, arg, osäker, och skör. Allt är helt enkelt en hel jävla röra. Men ändå insisterar böcker, filmer och spel att det alltid ska vara vi unga människor som räddar världen.
Spelserien Life is Strange är inget undantag. Första spelet handlar om Max Caulfield, en introvert och quirky tjej som älskar att fotografera med hennes polaroidkamera. Hon går på högskola i den lugna kuststaden Arcadia Bay i USA. Just när hon springer in i hennes barndomskompis Chloe så upptäcker Max att hon har fått en superkraft: hon kan nu vrida tillbaka tiden.
Genom spelets gång så får Max visioner om en storm som verkar närma sig Arcadia Bay och det blir mer och mer säkert att det är på grund av Max superkraft som den är där. Max måste hjälpa hennes kompis Chloe, förstå mysteriet med hennes superkraft, och rädda Arcadia Bay från dess förintelse.
Jag vet inte hur kapabel du känner dig att hantera att rädda världen, men själv är jag upptagen med att lista ut hur min kompis mikrovågsugn fungerar. Jag är rädd att om jag trycker på fel knapp kanske allt exploderar i en kärnkraftsexplosion. Och ännu värre är det när man pluggar. Hur ska man hinna ta hand om sig själv när man måste skriva en tenta på 10 000 tecken? På ett liknande sätt tror jag inte att Max har nog med tid för att rädda Arcadia Bay heller. Hon måste ju rädda hennes kompis Kate från att ta självmord, rädda Chloe från trubbel, försöka hitta den försvunna tjejen Rachel, ta ett polaroidkort till en fototävling, och för att inte tala om allt skolarbete hon säkert borde göra klart.
Nja, tonåringar och ungdomar är definitivt inte de bästa kandidaterna till att rädda världen. Men ändå ligger det någonting romantiskt i det hela. I dramat mellan kompisar och klasskamrater, i ilskan över föräldrarnas regler, i drömmen om framtiden och friheten, i det där sköra, nya, och växande livet. Den inre potentialen för vad som helst. Tonåringen är en blank canvas för att måla på vilket drama eller vilka drömmar som du vill. Tillsammans med superkrafter blir det ett vinnande koncept. Och så finns det inte många spel som handlar om just tjejer i tonårsåldern. Alltid är det vita, medelålders män. Därför är Life is Strange extra viktigt. Så många älskar spelet för dess karaktärer, dess nostalgiska narrativ, dess mysiga soundtrack, fina artstyle, och för att det målar en romantisk bild av det annars hektiska och tråkiga ungdomsliv de flesta lever.
Life is Strange är en lågmäld berättelse om en tonåring som råkar få superkrafter. Alla har väl en gång önskat att de kunde vara i just den positionen. Att de kunde rädda världen. Men ibland kan vi inte rädda världen. Ibland kan vi inte ens rädda tio personer, eller fem! Men vad sägs om två? Kanske kan vi bara rädda oss själva och vår bästa kompis, som Max gör i spelet. Eller vad sägs om en. Många har räddat, många har blivit räddade. Det är modigt nog om du överlever din berg och dalbana av tonårsår. Det är okej om vi bara räddar en person, och det är okej om den personen är dig själv.
