Att döda tiden

Jaget går. Nej, jaget börjar springa nu för tiden springer och det är ett maraton som i att vinna. Komma först, stå på prispall, få medalj. Tiden och jaget i en duell. Var är pausknappen för att stoppa och stanna? Jaget har ramlat, behöver andas och få syre. Tiden tickar ännu snabbare nu. Springer och tar hem segern. Igen.

Var finns pausknappen? Jag har undrat ganska lite, fruktansvärt mycket om vad som skulle hända om tiden ville sakta ner en aning, låta jaget få vinna någon gång. Någonstans. När som helst. Typ nu. Nytt år, nya möjligheter och så vidare, och så vidare, men tiden är en omöjlighet att komma överens med, en antagonist, en djävulsliknande Sintram jag gärna skjuter ner och låter förblöda i evighet oändlighet. Jag behöver mer tid, behöver tänka och det går inte att tänka när man sätts på ett löpband där man bara får springa fortare och fortare för att inte kastas av, bli utslängd och ihjältrampad, överkörd och dödad av tiden. Den den där tickande, springande tiden.

Mitt sökfält på Google just nu: varför går tiden så snabbt frågetecken frågetecken.

Antal träffar: oändligt många…, varav första artikeln lyder: därför känns det som att tiden går snabbare när du är äldre.

Visserligen är jag ett år äldre, men inte så ofantligt urgammal att håret bleknat till blyertsgrått och jag börjat glömma, famla runt på sköra ben och inte längre kan klockan. Jag vägrar tro på rubriken till artikeln och ser på klockan i köket istället, möter verkligheten som även den slår mig rätt i ansiktet. Fem i åtta, en mörk och kall tisdagskväll. Klockan var tre för typ en minut sen? Återigen ett maraton, ett löpband och en ständig panik när tiden sprungit ifrån en och kvar finns. Inget. Ingenting någonting någonsin finns. Eller, bara tickandet tick tack, och du, och så lite disk och tusen andra problem att ta tag i om allt och inget mellan himmel och jord – fågel, fisk eller mittemellan.

Är det bara jag eller är det en allmänmänsklig känsla av att vilja strypa ihjäl klockvisarna så att tiden upphör en stund? Alltså slå, mörda och spränga hål på klockan, uret, alarmet och leva i ett oförändrat tillstånd utan tid? Liksom, författaren och dramatikern Samuel Becketts två karaktärer Vladimir och Estragon i pjäsen I Väntan på Godot (1953) lever ju i ett sådant tillstånd. Så, det bör väl vara okej, tänker jag? Famla runt utan klockans tick tack och leva ostört, orört?

Samuel Becketts mycket berömda men något underliga pjäs bygger på hur de två karaktärerna Vladimir och Estragon väntar på en person vid namn Godot som aldrig, (läs: verkligen aldrig), dyker upp och hur de lever på en landsväg utan klocka och tid och timmar och sekunder helt ovetande om omvärlden och dess händelser. Ett oförändrat tillstånd där i princip ingenting sker utan ett väntande och ett väntande och ännu ett, trumvirvel… väntande tar plats vilket får karaktärernas tålamod att prövas ordentligt och mot slutet strypas alltmer. Det är lika händelsefattigt som det låter, och ja, sådant kan också vara kul (ibland), inte alltid förstås. Fastän jag blev stressad när jag läste dramat första gången, för ingen visste vad klockan var, så har jag nu landat i en förtjusning i att återvända till en värld utan en sådan tickande manick. Tänk att få slippa tävla med tiden, slippa tick tack som vässar sig in i hjärnan och skär sönder den, delar halvorna i fyra, fem, sex, åtta halvor. Rubbar allt det som går att rubba så att man faller men stannar i fallet. Maximalt normalt, meningslöst.

Att leva som Vladimir eller Estragon och famla runt ovetande om tid i några dagar eller bara så lite som en millisekund har sedan dramats andra läsning blivit målet för 2022. Strunta i att äta broccolipaj till middag eller resa runt jorden och ännu längre bort, året är 2022 och här ska tiden stoppas. Om det på något vis är för mycket begärt att förvandla världen till landsvägsscenen där Vladimir och Estragon dag ut och dag in står och väntar, så kan vi väl åtminstone få lite händelsefattig, still Godotanda i vår så hyperventilerat snabba vardag? Vi kan väl döda tiden, köra en dagstimeout och börja dagens dag imorgon? Skapa error i kalendern, skriva ny tideräkning eller bara så lite som att sakta ner vår tickande tidsbomb tick tack?

Jag tänker inte ramla av löpbandet och slå mig, jag vill döda tiden. Döda den tid som är nu och den tid som går alldeles för fort framåt så att ingen hinner säga hej förrän det är dags att säga hejdå och bege sig av. Barnen som föddes igår är vuxna idag och bäst – före – datumetpå mjölken luktar ruttet, stinker och pyser och jäser och det har bara gått en sekund psykiskt men 19 år fysiskt, och snart ger jag upp och fattar ingenting för tid är det mest ofattbara ogripbara som existerar, om tid ens existerar. För vad är tid egentligen, mer än detta tick tack?

Tiden skrämmer jaget. Kanske springer jaget egentligen ifrån tiden och inte längre efter tiden? Vill vara så långt bort ifrån tiden som möjligt. För tiden är läskig. Tiden är det existentiella obehaget och den grundläggande dimensionen i vår tillvaro att det blir så grundläggande det någonsin kan bli och kommer bli att ingen vågar sig på att vinna, ställa sig över tiden och trotsa lagarna. 

Beröm och applåder och ett skepp kommer lastat med kexchoklad till den som ger sig på förklaringen till vad tid är och vågar trotsa lagarna. Det är som att replikera på människans existens, som att definiera det odefinierbara när frågan sakta dyker upp. Tid är tid. Klockslag. Datum. Ögonblick. Men endast synonymer av tid rabblas nu upp. Tid är något mer, är något större, är en obehaglig läskig känsla av att växa upp och frigöra sig från barndomens trygga lekstuga, bege sig ut på svag is, stelnat vatten, helt ovetande om vad som komma skall. Tid är en dåtid som möter en nutid och som försöker samsas om vilket utrymme som ska få ta störst plats. Tid är att inte veta, inte kunna veta vad som ska ta störst plats när en framtid samtidigt håller på att formas. Tid är helt enkelt en ekvation som inte går att lösa (fastän jag nu försöker lösa den), och det går sisådär om jag ska vara ärlig – den går ju inte att lösa och dessutom springer den ifrån mig.

Blir det att fortsätta svettas på löpbandet och jaga tiden eller blir det att hoppa av och faktiskt mörda klockvisarna? Var dag innebär ett nytt maraton efter den tid som nu skapas, och prispallen om en vinst över tiden är långt borta, vem har kondition för att segra? ”Att slå ihjäl tiden, detta monster, är vår allra vanligaste och mest tillåtna sysselsättning”, skrev författaren Charles Baudelaire en gång, men det har gått för långt nu. Vårt kollektiva monster skrämmer oss fullständigt och äter upp oss levande inifrån. Det går inte att samarbeta med monstret, vi försöker springa åt motsatt håll och gömma oss, men allt som blir kvar är en ännu längre sträcka att vandra en mörk och kall tisdagskväll klockan åtta. Det bör egentligen vara tvärtom, som alltid här på moder jord. Det bör vara vi som äter upp tiden, blir mätt på tiden och får tid över på tallriken, på schemat en tisdagskväll. För det är då, när överflöd av tid finns som en still och lugn Godotanda kan gro och vi kan tänka bort klockan för en stund. Men hur få överflöd av tid, när den knappt räcker till? Ännu en ekvation som visar error på räknaren, i huvudet, i livet. Går det att balansera leden någorlunda jämnt, subtrahera eller addera för att få fram ett svar? Jag är ingen matematiker, men dum är jag inte, så något lär vi ju få fram av den krokiga men mycket livsviktiga formeln.

I en läsning av fysikern och författaren Bodil Jönssons bok Vad är tid och 100 andra jätteviktiga frågor (2017) skriver hon om hur vi människor är experter på att jaga tiden (tack kära Bodil, du behöver inte hänga ut mig sådär ordentligt offentligt känner jag), och hur vi ofta tror oss ha ont om den. Det beskrivs hur det ständiga jagandet allt som oftast skapar obehagliga panikkänslor och leder till problem för många, varpå vardagen faller offer och blir svår att pussla ihop. Vad det i själva verket handlar om är inställningen till tiden, menar Bodil Jönsson, och förklarar vidare att samtidigt som tiden försvinner ifrån oss så kommer den också till oss. Således är tiden ”det mest diktatoriskt generösa som finns”, säger hon och beskriver hur vi ska tänka på hur tiden blott kommer till oss istället för hur den försvinner ut i tomma intet. Optimisttänk och ren predikarfilosofi att bli anhängare av eller påhitt och svammel att förkasta, det finns en sanning i det hon säger, och sanningar – det gillar vi.

Mycket har kort sagt att göra med grundkänslan inför tiden och hur vi väljer att handskas med den. Om vi letar efter upplevelsen att tiden istället för att springa ifrån oss endast kommertill oss, liksom, ännu en minut får vi, ännu en timme, ännu en dag och så vidare, så känns det faktiskt som att vi själva vunnit över tiden och ligger fotsteget före. Vårt hektiska maraton är inte längre ett maraton att vinna utan har förvandlats till en lätt springtur där tiden istället för motståndaren nu blivit vårt vatten som kommer till oss och som vi behöver för att klara av just denna runda, denna dag och många andra dagar. Och även om inte ett överflöd av tid har skapats (hjälp mig, hur gör man?) och Vladimir och Estragon fortsatt lever kvar i drömmarnas land, på vår grannplanet, finns efter fysikern Bodil Jönssons förklaring här en annan inställning till den mörka och kalla tisdagskvällen vilket åtminstone fått lampan vid köksbordet att tändas och lysa upp vår alldagliga lilla vrå till rum.

Så, för att sammanfatta denna tidsstrapats till läsning med vår lampa som lyser ovanligt starkt ovanför oss nu: det är tiden som kommer till jaget, och så kommer det förbli.

Och nej, jag har inte lyckats slå ihjäl vårt monster och döda tiden, förlåt alla, men jag har i varje fall dragit ur kontakten till det hektiska löpbandet. Och kanske, är det en bit på vägen trots allt? Vi har en ny, mental tideräkning att förhålla oss till.

Jaget går, och jaget kan gå. Får till och med stå stilla en stund. För tid kommer, tid är på väg och tänk så mycket tid som finns. Tid tid tid och ännu mer tid.

Text: Hanna Lindberg