Är Springsteen överdrivet romantisk?
Häromdagen kollade jag på musikvideon till Håkan Hellströms senaste singel Jag vill bara va med dej. Det gav mig en flashback av hur jag brukade kolla på Håkan-klipp. Utan filter. Rakt på. Rakt in. Jag minns att jag brukade fundera på om en på riktigt kunde vara kär i någon en inte kände. Det kan tyckas som en naiv fundering. Jag var ju knappast den första som upplevde en kändisförälskelse. Men jag minns att jag tyckte att mina funderingar gick bortom det. Om det faktiskt på riktigt kunde vara så att det jag kände var riktig kärlek.
Sedan kom den stora Håkan-kraschen. Då när jag insåg att han är mer komplex än den romantiska illusion som jag hade skapat kring honom. Jag hade blivit lite äldre, mognat en aning och det gjorde antagligen att jag såg världen lite mer nyanserat. Ja, Håkan skriver texter som jag kan identifiera mig med. Det innebär dock inte att han skriver dem bara till mig eller att hans texter är objektiva skildringar av en faktisk verklighet.
En kan tycka att jag i och med det borde ha börjat anamma samma rationella förhållningssätt även till annan musik. Att så inte var fallet blev uppenbart när jag läste Anton Ånells krönika om Bruce Springsteen. Där skriver han om hur hans ökade förståelse för Springsteens musik hjälpte honom att förstå sin egen familj. I texten beskriver han Springsteens musik som ”överdriven romantik”.
Just den formuleringen fick mig att jag haja till. Överdriven romantik? Beskriver inte Springsteen bara verkligheten? Så som jag brukade uppleva att Håkan gjorde? Eller som Ulf Lundell fortfarande gör?
Det fick mig att börja fundera. Ja, alla texter om flykt, äventyr och kärlek kanske är en smula överdrivna. Att jag inte kunde fortsätta tro på Håkan trodde jag berodde på att min romantiska illusion till slut oundvikligen krossades. Men jag trodde inte att jag slutade tro på honom för att det han sa faktiskt inte var sant. För det är det väl? Det Håkan, Uffe och Bruce beskriver i sina texter är väl den egentliga verkligheten? Eller?
Vad innebär det här? Sticker det hål på den romantiska bubbla som för mig hittills har omgett deras texter? Gäller insikten om Håkan inte längre bara Håkan? Tvingas jag återigen att vidga min världsbild för att jag nu fått förklarat för mig att Bruce Springsteen är överdrivet romantisk?
För med den världsbilden låter rader om olycklig kärlek och bilar som kör ut ur staden på väg mot nya möjligheter inte alls lika fina. De låter mer som osunda sätt att hantera saker som suger.
Kanske innebär det att det är dags att med hjälp av poetiska verser och catchiga refränger sluta framställa hjärtesorg som något fint och romantiskt. Håkan, Uffe och Bruce, lyssna nu. Ni lurar inte mig längre. Ett krossat hjärta är inte romantiskt. Det är vidrigt.
Det är vad jag står fast vid. Tills den dag min världsbild vidgas igen.
Text: Anna Börjeson
