Finlandssvenska låtskrivaren och sångerskan Iiris Viljanen drog igång sin musikkarriär 2015 då hon parallellt satsade på sitt soloprojekt och indiepopbandet Vasas flora och fauna. Tiden med bandet blev kort, men med solokarriären har hon hittills hunnit kamma hem en Grammis för Årets visa/singer-songwriter 2020 för albumet Den lilla havsfrun och få flertal nomineringar till andra utmärkande priser. Med hennes egna sound och lyriska vispop har hon skapat sin egen plats på den svenska musikscenen och fans har längtat efter ett nytt släpp sen julen 2020 då hon bjöd på albumet En finsk jul. Nu är hon tillbaka med Ett själsligt uppvaknande i Slussen – se upp för dörrarna, dörrarna stängs.
Första stoppet på albumet är den riviga låten Ett litet liv, där den pratande rappen som tar ton över den distade gitarren greppar tag i en. Ljudbilden är rockig med inslag av countrylicks, texten är berättande och tar lyssnaren igenom ett litet liv med fokus på detaljer som får det att kännas stort. Attityden och texten har mycket medvetenhet och humor och Viljanen fångar verkligen lyssnarens uppmärksamhet. Vi åker vidare till Inspelningsplatsen och en trevande ballad med vibrerande orgel. Viljanen sjunger om en längtan efter framåtrörelse men även känslan att samtidigt bli ståendes kvar. Orden etsar sig fast men i sin helhet känns låten aningen sömnig. Vissa delar av den siktar mot en powerballad men den lyfter inte riktigt. Vi passerar ett Självmord i Finland och man dröjer gärna kvar i texten om ett förflutet liv. Det går inte att slita ögonen eller öronen från det liv som Viljanen målar upp, det är blodigt och upprivet; hjärtat ligger blottat på asfalten. Ett instrumentalt och lättsamt Morgontåg glider fjäderlätt förbi, och låten har en uppbyggnad som känns filmisk och iscensättande. Även utan orden lyckas Viljanen berätta. Solen läcker in på stationen och man blundar till blås och strömmande gitarr i titelspåret Ett själsligt uppvaknande i Slussen. Låten är uppbyggd som en klassisk skolavslutningsvisa med teman som berör en hoppfull och föränderlig tid.
Med en kvardröjande Januariblues tar sig Viljanen igenom en dimma av årets start och inga pengar, även här finns det hoppfulla och en rörelse framåt. Ljudbilden är euforisk med en kör och ett snitsigt gitarrsolo som överröstar den existentiella ångesten. Stämningen är klyschig på ett smakfullt sätt men man kan inte skaka känslan av att man vill att det bränner till ännu mer. Halvvägs på resan kliver Mitt inre barn på, denna lilla viljestarka varelse utan strumpor och skor. Budskapet om barnet i en som dröjt kvar är starkt men aningen övertydligt, och de sentimentala stråkarna matar på detta lite övermäktiga. Eremiten får en att piggna till med lekfull flöjt och somrig gitarr, “Här i ditt hus / har du en mur / den ska skydda dig mot världen / så mycket ont fast också gott / och inget ska få dig beröra”. Viljanens album är ett i förändring; om att bryta sig ut, lämna något bakom sig, befria sig.
Vi börjar närma oss slutstationen med den instrumentala I verkligheten. Återigen finns en stark närvaro i det ordlösa, något nästan filmiskt i utvecklingen av låten. Vi tar svängen vid Spoven innan vi ska av, där man känner sig lite desorienterad av likheten i låtarna: har vi inte varit på denna station innan? Något som urskiljer sig är kören och countrystuket som blir tydligare och tydligare genom låten. Vi kliver av vid Jag börjar bli van och omfamnas av röster och en explosiv ljudbild. Det finns något himmelskt kring den och låten känns verkligen som ett avslut. Jag börjar bli van med sin alldagliga och berättande text tillsammans med den extatiska ljudbilden känns verkligen som albumets höjdpunkt. Man går vidare in i dagen med extra fart i stegen.
Ett själsligt uppvaknande i Slussen är verkligen en passande titel på detta album om förändring och upplösning efter en kris. Texterna är rika och Viljanen har verkligen en tydlighet i sitt skapande men man slås ofta av lite tristess av det repetitiva. Texterna är grävande i det vardagliga och i det inre men även här finns en dissonans mellan temana och stämningen. Stundvis känns orden inte riktigt tillgängliga och de starka stämningarna är ibland svåra att ta till sig. Trots det är Viljanens fingertoppskänsla och uttryck onekligen skickligt.
